»Vi vill leva och dö i Norden ändå«

För 30 år sedan bevakade jag Nordiska rådets session i Stockholm, min första praktiska kontakt med den parlamentariska nordismen. En sak minns jag specifikt – restaurangen i riksdagshuset hade fått specialtillstånd att servera alkohol från tidiga morgonväkten. Detta i en tid när Systembolaget hade stängt på lördagar och staten några år tidigare haft en regel om spritfri representation, som statsministern Thorbjörn Fälldin kringgick genom att personligen bjuda vid somliga tillfällen.

Men nu skulle alltså de nordiska grannarna fås att må väl, och när jag kikade in i serveringen lagom till morgenmad satt där några danskar och grönländare med öl och »en lille en«. Ingen finländare, så jag fick inte fullt på fördomsbingon.

Det andra bestående minnet var hopplösheten. Vad i hela fridens namn skulle jag som nyhetsreporter kunna skriva om dessa meningslösa pratbubblor? Det fanns inga skarpa förslag, inga roliga debatter, bara deklamationer om hur väldigt viktigt det nordiska samarbetet är och att gränshindrena måste avskaffas.

Så låter det fortfarande. Inget har hänt. Jo, Sverige och Finland har gått med i EU och Finland till och med anslutit sig till euron. Men Nordiska rådet har sina årliga sessioner och upprepar att gränshindren måste avskaffas och att Norden är ett föredöme för världen med jämställdhet, hållbarhet och prisvinnande mat.

Och visst. I mars kommer Nordiska ministerrådet (NMR) att få sin första kvinna på posten som generalsekreterare – Paula Lehtomäki, tidigare bland annat miljöminister (C) i Finland. Tidigare har det varit exministrar som Per Unckel (M).

Han var inte helt oemottaglig för kritik. År 2006 förklarade Unckel att NMR måste bli smalare och vassare. Då betalade Sverige 330 miljoner kronor om året för sekretariatet i Köpenhamn och verksamheterna under det. I år blir den svenska notan 420 miljoner.

Men visst har det skett förändringar. I sin iver att göra sig relevant har NMR ordnat en debattstafett om metoo, under ledning av Alexandra Pascalidou. Den började i Helsingfors 4 februari och avslutas i Nuuk 15 februari. Och så satsar man på mat, danska »Noma« räknades ju flera år som världens bästa restaurang och de nordiska länderna tar ständigt medaljer i kockmästerskapen. Således far Nordiska ministerrådet runt och presenterar »Solutions Menu – Nordic guide to sustainable food policy«.

Den finns nu även på spanska, översättningen lanserades i Costa Rica första veckan i februari. En av aktiviteterna var: »Hållbar, sund och inkluderande gastronomi som central drivkraft för hållbara livsmedelssystem – endagsworkshop för att utbyta erfarenheter och ta fram ett globalt förslag för sund, inkluderande och hållbar gastronomi.«

Ministerrådet har förstås även slagit sig på att podda, på engelska, under rubriken »Think Nordic!«.

Visst är det bra om politiker får nya perspektiv genom att träffa kollegor från grannländer, lika men ändå olika. Det sker rimligen bäst om de som till exempel sysslar med invandring och integration träffar varandra på en konferens. Inte genom att ett gäng tämligen okända parlamentsledamöter möts på session en gång om året.

Miljöpartisten Rasmus Ling är en av dem. Han har motionerat om att Danmark, Norge och Sverige ska bilda en valutaunion (som vi faktiskt hade 1876–1914, då ersattes riksdalern av kronan). Det kravet kan bara betraktas som ohållbart pappersslöseri. Då är det till och med troligare att något av alla gränsgångarproblem med socialförsäkringar får sin lösning.

Den 23 mars är det Nordens dag. Föreningen Norden – drygt 14 miljoner kronor i omsättning, varav 1 från medlemsavgifter, resten mest från skattebetalarna – firar 100 år. Det blir mingel och annat på olika håll i Sverige på Nordens dag och galamiddag i Köpenhamn i april. Hipp, hipp, hurra! Föreningen lär inte leva i hundrade år till, medlemmarna dör ut.

Men Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet borde ges aktiv dödshjälp. Forsknings­medel och kulturpriser kan andra dela ut.

Vi vill leva och dö i Norden ändå.

Malin Siwe, politisk krönikör. Läs hennes artiklar här.