Självstyrande småpåvar

Är ni här i tjänsten eller på semester? frågar pensionatsvärdinnan i Erfurt. Jag vet varför, men låtsas inte om det utan svarar att det är väl både ock. Sannolikt kommer jag att skriva något om vad jag lärt mig under Tysklandsresan, men säkert är det inte. Och visst kommer jag att gå på museer och på stadsvandring som vilken turist som helst.

När jag lämnar den förtjusande Sackpfeifenmühle efter tre nätter har hon bestämt sig för att jag var där i jobbet och jag slipper betala sängskatten på fem procent, eller kulturfrämjandeavgiften som den officiellt heter.

Jag behöver inte fylla i något formulär och intyga att jag verkligen är på tvingande tjänsteresa. Det hade jag behövt för att slippa motsvarande skatt i Köln. Allra helst ska arbetsgivaren ha fyllt i papper i förväg. Krångligt för alla och svårbegripligt för utlänningar, särskilt som staden Köln på sina engelska nätsidor hävdar att alla ska betala avgiften – oavsett anledning för övernattning.

Det är alltså fel. Tysklands högsta förvaltningsrätt har slagit fast att kommunerna kan ta ut avgifter som rör personliga levnadsomkostnader, vilket ju en turistnatt är, men inte för utgifter i tjänsten. Därav frågan om varför jag var i Erfurt. Men frågan är om frågan är rimlig: Kan hotellreceptionisten eller pensionatsvärden verkligen göra en rättssäker bedömning om gästen är där för nytta eller nöje? Förvaltningsdomstolen i Gelsenkirchen, i Nordrhein-Westfalen, bedömer att förfarandet är rättsvidrigt och att staden Dortmund, som detta fall gällde, inte kan ta ut sängskatt. Alls.

Hur kunde det blir så här byråkratiskt vansinnigt? År 2010 sänkte regeringen Merkel hotellmomsen från 19 till 7 procent. Tjänstesektorn skulle stöttas som jobbmotor: hotell där, krogar här. Med ungefär samma effekt; inga prissänkningar för kunderna, fler arbetstimmar i branschen och nyinvesteringar. Men i Tyskland såg kommunerna sin chans, här uppstod ett ekonomiskt utrymme. Raskt bestämde sig ett tjugotal städer för att införa sängskatt av olika modell, några kör procent. Andra, som Hamburg, har taxa efter rumspris: 50 cent på vandrarhemslogement, fyra euro när nattnotan närmar sig 200 och sedan tickar det på. Om man inte har blankett från arbetsgivaren alltså.

Nej, jag skriver inte detta för att stilla mitt samvete för att jag smet från sängskatten i sevärda Erfurt. Utan för att konstatera att kommunpolitiker är sig lika vart helst man kommer. De skriver glatt under sina partiers program om att minska krånglet för att främja företagande, turism, bostadsbyggande och vad det vara månde. Men sen gör de som de vill. Och ofta vill de göra annat än de ska och måste.

Ta byggandet. Att köpa eller hyra en nyproducerad lägenhet i någon av våra stora städer är dyrt. Och det beror till viss del på att kommunpolitikerna vill rädda världen. Stockholms stad nöjer sig inte med att husen följer Boverkets normer för energiåtgång. Centerns miljöborgarråd Per Ankersjö stoltserade i »ABC-nytt« i måndags: »Alla nya hus i Stockholm ska byggas i samma standard som passivhus, det gör att vi går längst i Sverige, förmodligen längst i världen med våra krav på klimatanpassning.«

Det låter stiligt, men framför allt dyrt. Det betyder att byggföretagen inte kan använda samma grundritningar och byggelement som på andra håll. Byggkravsutredningen skattar fördyringen när kommuner har särregler till 10–15 procent, runt 800 kronor i månaden för en lägenhet. Stockholms stad kanske kan få pris av organisationen Earth Hour, men in- och omflyttarna får betala.

Bostadsministern och kristdemokraten Stefan Attefall förespråkar enhetligare krav. Vi får se hur det blir, kommunerna mister inte gärna makt och har redan talat förtrytsamt om hot mot Det Kommunala Självstyret. Men så blir det när kommunpolitiker och tjänstemän sätter det egna intresset av att sätta avtryck framför medborgarnas intresse av att hitta en bostad till något rimligare pris.

Att rita översikts- och detaljplaner för bebyggelse tillhör kommunernas kärnuppgifter. Att hitta på egna byggnormer gör det näppeligen. Kommunerna bör koncentrera sig på att göra byggprocessen så snabb och smidig det någonsin går, till fromma för medborgare och företag.

Det är inte ett nederlag att sluta göra dumheter, även om det tar emot att säga att det blev fel. Det går utmärkt. Även om det ännu bara är Jena som har avskaffat sängskatten frivilligt.

För övrigt kommer en chefsåklagare att få böta, och kanske behålla jobbet, efter sexköp. En 20-årig brädåkare mister landslagsplats och sponsorer för strippklubbsbesök, bilder på lättklädda tjejer samt omogna kommentarer om journalister. Sinne för proportioner hos twitter- och instagrammoralpolisen efterlyses