Sjöfartens livsviktiga neutralitet är slut
Nu, när ett slags dämpad konflikt mellan USA och Iran verkar nalkas, blir läget än mer riskabelt.
Toppbild: AP
Efter andra världskriget insåg många av världens länder att de borde skapa ett globalt regelbaserat system – och de lyckades. Det har vi alla vunnit på, och ingen sektor har vunnit mer på det än sjöfarten. Nu växer dock de geopolitiska spänningarna snabbt, och vad värre är, vissa länder och deras medhjälpare drar sig inte för att angripa den neutrala sjöfarten. Nu, när ett slags dämpad konflikt mellan USA och Iran verkar nalkas, blir läget än mer riskabelt för sjöfarten, inte bara i Röda Havet utan också i Hormuzsundet och kanske även i andra vatten.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
När man tänker på hur många faror som lurar för handelsfartyg och deras besättningar, är det ett under att våra varor kommer fram så effektivt och billigt. Den 29 januari, en helt vanlig dag inom sjöfarten, anlände exempelvis 21 handelsfartyg i Göteborgs hamn, där deras last skulle tas om hand och nya containrar lastas på. Ytterligare fartyg, som hade anlänt dagen innan, lämnade hamnen försedda med nya varor. Allt detta skedde utan att några av fartygens tusentals containrar ramlade av och slog ihjäl någon hamnarbetare och utan att någon terroristgrupp eller fientlig stat lyckades skada denna viktiga knutpunkt för de varor som Sverige behöver. Och Göteborg är inte ens en av världens största hamnar.
I Rotterdam låg vid samma tid 149 fartyg i hamnen, där de lastades på och av; 142 hade redan avrest denna dag och 141 var på väg in. Om någon hamnarbetare eller besättningsmedlem gör det minsta misstag, blir det logistikkaos som drabbar alla de andra fartygen.
Och då har vi inte nämnt farorna på världens hav.
Sedan världens maritima regelverk kom till har de flesta länder verkligen hållit sig till det, kanske för att de visste att alla vinner på att sjöfarten fungerar. De senaste åren har dock något förändrats, något mer grundläggande än de nya piratgäng som då och då dyker upp: länder drar sig inte längre för att bryta mot maritima regler.
Kina har byggt konstgjorda öar i filippinska vatten, trakasserar båtar i närheten och har skickat en “inspektionsflottilj” till Taiwansundet. I Hormuzsundet har det under de senate fem åren utvecklats ett skuggkrig mellan Iran och Israel, som går ut på att att den andra sidans handelsfartyg angrips. I somras bestämde USA att Irans Revolutionsgarde hade trakasserat för många fartyg och att någon borde skydda sjöfarten, varpå Pentagon skickade en maritim styrka på 3,000 män och kvinnor, samt fartyg, till den delikata farleden.
Där finns nu styrkan, tillsammans med de dussintals fartyg som färdas genom leden varje dag. Om Revolutionsgardet angriper fler fartyg är det meningen att amerikanerna ska ingripa, men det är inte riktigt klart vad de då bör göra, för om de svarar kraftfullt kan iranierna naturligtvis hämnas.
Nu tillkommer ytterligare ett orosmoment. Efter att en milisgrupp som samarbetar med Iran den 28 januari dödade tre amerikanska soldater i en drönarattack tog Joe Biden några dagar på sig för att bestämma hur han skulle vedergälla gärningen, för ur amerikanskt perspektiv var det självklart att den måste vedergällas. Den 2 februari angrep USA 84 mål med koppling till Iran på sju orter i Irak och Syrien, och detta sägs bara vara det första skedet.
Men det spelar egentligen mindre roll vad och var USA angriper: Revolutionsgardet kan välja att i sin tur angripa ett handelsfartyg. Skulle den amerikanska maritima styrkan i sundet svara med att i sin tur angripa Revolutionsgardet?
Vi får se. Men sjöfartens livsviktiga neutralitet är slut.
***
