Ska vi ge minoriteter fler rättigheter?
Att ge rättigheter baserade på etnisk tillhörighet är dömt att skapa våldsamma motsättningar anser Thomas Gür. Markus Kallifatides, å andra sidan, menar att omfördelning av resurser till utsatta grupper är nödvändigt.
Kallifatides: Nyckeln heter omfördelning
”Vid de senaste folkomröstningarna röstade jag för motboken, respektive vänstertrafiken. Nu står jag här, utan motbok, och kör snart till höger, mot min vilja. Utanför. När Karusellen hade omröstning om nattskjorta eller pyjamas röstade jag på nattskjorta. Det blev pyjamas. Nu står jag här, i min nattskjorta. Utanför. I 20 år har jag röstat på Ohlin. Det har alltid blivit Erlander. Här står vi, Ohlin och jag, utanför. Alla blir rättvist behandlade. Jaja. Men ändå. Se på mig stackars folkpartist, där jag står i min nattskjorta och protesterar mot neutraliteten, utan fackföreningsbok, handikappad, frireligiös och homosexuell! Kan ni inte förstå att man känner sig utanför?”
Med detta vittnesbörd från en man i folkhopen, illustrerar Tage Danielsson (1965) att det kan vara trist i längden att vara i minoritet. Vi ska återkomma till det, men med handen på hjärtat kan det väl för vissa minoriteter också vara rätt kul? Man kan till exempel vara vit, heterosexuell, man, miljardär, över medellängd och uppfattas som snygg. Den minoriteten behöver vi inte ge fler privilegier än vad de redan de facto åtnjuter i vårt allt mer ojämlika samhälle.
En halv grek & turk
Under vinjetten En halv grek & en turk tar sig Markus Kallifatides och Thomas Gür an en aktuell fråga från vänster respektive höger.
Inför minoriteter som snarare erfarit underordning eller förtryck gör medborgarna i övrigt klokt i att ha ett ödmjukt förhållningssätt. Hur har exempelvis funktionsnedsatta, finsktalande, romer, samer och judar behandlats i Sverige? Hur är det för dessa grupper idag? Det officiella Sverige har dragit slutsatsen att vissa minoriteters rättigheter kan behöva särskilt stöd och skydd. Det gemensamma för dessa minoriteter är att de har behandlats illa, understundom så groteskt att alla änglar gråter, just för det faktum att de är del av en igenkännbar minoritet. Det handlar om kollektiv illabehandling som uppmäts på skalan från mobbning till folkmord.
Sådana särskilda rättigheter kan gälla språk, kulturuttryck och, troligen viktigast, rätt till ett adekvat kollektivt minne av det som varit, tillsammans med särskilda processer att staka ut vägen framåt i förhållandet mellan majoriteten och minoriteten. Dessa processer bör vara levande men trögrörliga uttryck för en ambition både att minnas och att se framåt. Sådana processer av omvärdering av historia kan kosta på för majoriteten. Det är naturligtvis viktigt att inte skapa nya minoriteter som behandlas illa i perioder av förändring; både ekonomiska och sociala kostnader måste bäras solidariskt, efter bärkraft.
Jag är helt förvissad om att vi kan ta oss an allt detta. Förutsättningen är bred medvetenhet om historiska fakta, tid, känslomässigt engagemang och språkliga verktyg för analys och reflektion. Detta är vad jag kallar humanistisk bildning.
Vi som ofta tillhör majoriteten behöver samtidigt behandla en alldeles speciell minoritet lite mindre inställsamt än hitintills. Miljardärerna och miljonärerna, alldeles oavsett hudfärg, kön, sexuell läggning, kroppslängd eller utseende, bör bidra mer till vårt gemensamma civilisationsbygge; ett bygge som bland annat bör innehålla särskilda värn av rättigheter för grupper som förföljts och förtryckts.
Ett civilisationsbygge där möjligheten till humanistisk bildning erbjuds alla måste vara betydligt mer jämlikt än det samhälle vi nu har. Det gäller skolan, vården, myndighetsutövningen, kulturinstitutionerna, bostäderna och villkoren i lönearbetet eller bristen på det. Nyckeln till det mest effektiva skyddet för de mest utsattas rättigheter finns i större jämlikhet uppnådd genom omfördelning av förmögenheter och inkomster.
Markus Kallifatides
Gür: Då blir människan människans varg
Mellan åren 1984 och 1986 tjänstgjorde jag som stabsofficer i den svenska kontingenten inom den fredsbevarande FN-styrkan i Libanon, UNIFIL.
FN:s militära närvaro i Libanon var betingad av de israeliska invasionerna 1978 och 1982 i efterföljderna av det libanesiska inbördeskriget som inletts 1975, den libanesiska statens tilltagande sönderfall, den palestinska militära närvaron och attackerna mot Israel, samt den syriska ockupationen av den norra delen av landet 1976.
Bland mycket annat som jag lärde mig under min tid i Libanon var att:
a) När statsmakten faller samman blir människan människans varg – om så bara en liten skara tar till vapen, blir alla andra också tvungna till det.
b) Politiska rättigheter/privilegier baserade på etnisk grupptillhörighet är ett idiotsäkert sätt att skapa våldsamma motsättningar i ett samhälle och få statsmakten att braka ihop.
En avgörande orsak till det libanesiska inbördeskriget, som höll på i 15 år och ledde till cirka 120 000 döda, över en miljon på flykt och ett Libanon som fortfarande inte är en stabil statsbildning, var omfattande och ojämlika politiska rättigheter baserade på grupptillhörighet.
Minoritetsrättigheter, i dess korrekta bemärkelse, eftersom ingen av de etniska/religiösa grupperna i landet var i majoritet.
Baserat på 1932 års folkräkning infördes 1943 ett fördelningssystem mellan kristna och muslimer i landets styre, med en kvot i parlamentet på 6:5, till de kristna gruppernas fördel. I ett styresskick med stor makt hos statschefen bestämdes för alltid att presidenten skulle vara en maronitisk kristen, premiärministern en sunnimuslim och parlamentets talman en shiamuslim.
Dessa fördelningsnycklar implementerades nedåt i såväl fördelningen av politiska poster som i tillsättningar inom den offentliga administrationen. Den libanesiska författningen erkände därtill 18 (sic) olika religiösa grupper i landet med egna civilrättsliga jurisdiktioner och domstolar.
Den förändrade demografiska balansen, där de tre nämnda grupperna förmodligen blev lika stora mot slutet av 1960-talet och där shiamuslimerna med högst befolkningsökning samtidigt var de mest förfördelade politiskt, ledde till ökade motsättningar och våldsamheter. Någon ny folkräkning som skulle riskera fördelningen av de politiska privilegierna mellan grupperna har dock inte kunnat hållas, och Libanon har sålunda inte genomfört en folkräkning på 90 år.
Libanon är ett extremt exempel på vad som händer när grupprättigheter med utgångspunkt i etnisk eller annan tillhörighet gör sitt inträde i politiken. Men grundmönstret kring grupprättigheter är återkommande oaktat om vi tittar på vitt skilda länder som Nigeria, Cypern, USA, Sydafrika, Indien, Malaysia, Sri Lanka eller Indonesien.
Thomas Sowell har i ett antal verk genom åren sammanfattat hur särbehandlande grupprättigheter manifesterar sig internationellt:
1. Förment tillfälliga program eller lösningar tenderar att permanentas.
2. I de grupper som utses till mottagare av dessa rättigheter gynnas de i gruppen redan priviligierade individerna.
3. Grupprättigheterna ökar polariseringen med motreaktioner från de som är eller upplever sig förfördelade.
4. Personer ur de förfördelade grupperna utger sig för att tillhöra den priviligierade gruppen, och institutioner sätts upp för att förhindra detta.
5. De faktiska utfallen av programmen och systemen för grupprättigheter utvärderas nästan aldrig.
Minoritets- och grupprättigheter ser inte ens bra ut på papperet. Och i praktiken är de en vederstyggelse.
Thomas Gür
***
Läs även: Nina Solomin: De upptagna bryr sig inte om hudfärg och ras
Lyssna även på Fokuspodden: Identitetspolitiken – en rå maktstrid
Vill du få Fokus i brevlådan varje vecka – eller enbart digitalt? Här tecknar du din prenumeration.
