Ska vi ha det så här?
Mediedrevet visste inget om Bonnesens ansvar, skriver Fokus krönikör Fredrik Virtanen om en ny bok som granskar Swedbankjournalistiken.
”Melinda Jacobs har packat sina väskor och lämnat Martin ’E-Type’ Erikson och Vadstena – och nu ser vi henne på en annan kändis arm”, rapporterade Svensk Damtidning förra veckan.
Ni läser väl Svensk Damtidning? Alldeles utmärkt underhållning! Offerlösa övergrepp på sanningen i förlustelsens tjänst. Tanterna på frisersalongerna fick ändå veta att influencern Jacobs besökte ett kändisvimmel i Stockholm med en kvinnlig tv-programledare.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Samma dag hittade Expressen med buller och bång Dermot Clemenger i London, en prestation så storslagen att reportern segerintervjuades i TV4. Aftonbladet, på efterkälken, körde behjärtansvärt vinkeln att svensk polis bör skynda sig och begära ut övervakningsfilmerna innan de raderas.
Också underhållande, eller hur? Tyvärr inte offerlöst. Men så länge Clemenger inte tar livet av sig, som Stadsteaterns VD Benny Fredriksson, lär ingen läsare fundera nämnvärt över att hen gottat sig i spaltmil efter spaltmil om en man misstänkt för sexköp och inte på fri fot med laddat vapen efter en rad styckmord.
Vi mediekonsumenter, även professionella, är slappa. Vi ögnar förströelsen, fnissar kanske, upprörs möjligen, sedan lagar vi mat, tar hand om disken, nattar barnen, kollar Instagram, somnar.
När Uppdrag granskning 2019 gjorde ett reportage om Swedbank och penningtvätt kollade jag just så halvhjärtat. Banken verkade ha hamnat i lag med svårartat förhärdade skurkar. Man hade rent av mördat ryska dissidenter? Jag fattade inte riktigt men förstod allvaret när alla medier i Sverige krävde blod. Reportrar, programledare, krönikörer, kommentatorer, ledarsidor, sociala medier. Om jag inte bara varit så lat hade jag köpt ägg och kastat på någon vid namn Birgitte Bonnesen, VD och således ansvarig för detta fruktansvärda. Ett drev behöver ett nylle, hur ska annars ska man kunna presentera ett huvud på ett fat?
I journalisten Jan Söderqvists nyutkomna 300-sidiga räfst- och rättarting Avrättad – Swedbank, myndigheterna och mediemobben framgår att reportrarna började ringa Swedbank några minuter in i UG:s första SVT Play-sändning. De hade inte en susning om vad som hänt, men de ville ha det, vad det än var.
Alla journalister är inte kompisar, tvärtom vanligtvis, men alla är överens om att vi gör en skitviktig samhällsinsats och att vi måste hålla ihop mot en fientlig omvärld som ständigt misskrediterar vår skitviktiga samhällsinsats. Själv är jag sedan åratal bekant med Jan Söderqvist och UG:s Axel Gordh Humlesjö har jag kramats med på inte mindre än två mediemingel i år. Bägge är ytterst kompetenta. Så brukar journalistrelationer se ut.
Man får anta att kollegorna litade på att Gordh Humlesjö, Joachim Dyfvermark och UG hade på fötterna när de dundrade i gång drevmaskineriet i februari 2019. Om man i stället litar på Jan Söderqvist var UG:s journalistik nästan lika svag i det väsentliga som Caroline Neuraths prisbelönta skandalbok om HQ Bank, och det påföljande drevet lika ondskefullt och enfaldigt som när ”rättsläkaren och obducenten” lynchades på 80-talet och i decennier framåt.
Att Bonnesen till sist dömdes för en rätt lustig åtalspunkt, grovt svindleri som ska ha skett när hon svarade på journalisters frågor, kan tas som bekräftelse på att drevet i åtminstone någon mån hade rätt, men lika gärna kan fällningen ses som en följd av samma drevmekanismer som fick Swedbanks styrelse, däribland förre statsministern Göran Persson, att kasta Bonnesen under bussen för att blidka drevet med den tjusiga egenskapen handlingskraft. Sanningen? Vem bryr sig? Det viktiga är krishanteringen!
Utan att alltså veta särskilt mycket mer än kollegorna i drevet kan jag konstatera att Jan Söderqvists argumentation är stark, nitisk, gedigen, till synes oförvitlig. Den vanligtvis lakoniske, direkt loje Söderqvist, är också festligt rosenrasande. ”Kan vi verkligen ha det så här?” frågar han sig om och om igen som värsta Sverker Olofsson med soptunnan i det gamla konsumentmagasinet Plus. Hänga folk utan tillstymmelse till bevis! Va, va, va? Ska det vara så här? VA!?
Allt tyder på att Birgitta Bonnesen utsatts för ett vämjeligt övergrepp: medialt, politiskt och rättsligt. Faktiskt förefaller Bonnesen snarast varit rätt skicklig som avslöjade och offboardade misstänkta penningtvättare innan UG avslöjade den misstänkta penningtvätten. (”Misstänkta” eftersom inga bevis för penningtvätt presenterats).
Ingen, absolut ingen, i drevet på de stora drakarna kommer bry sig om Söderqvists sanningslidelse. Det tog fyrtio år och en tv-version av Per Lindbergs Döden är en man från 1999 innan Da Costa-lynchmobben lite sisådär halvhjärtat bad om ursäkt, förra året.
”Att ha fel i en stor och skränande grupp kostar ingenting alls”, konstaterar Söderqvist om drevens anatomi. Man kan tillägga att bara en mycket modig idiot till journalist skulle få för sig att kliva fram ur den skränande flocken och brösta ansvaret. Det vore dessutom okollegialt! Risken finns för en olycklig 12 angry men-situation där alla i juryn till sist skulle behöva medge att de hade fel. Så kan vi inte ha det, journalistik är alldeles för viktig för att ha fel.
Ska vi verkligen ha det så här? Visst ska vi det. Man skulle möjligen önska att seriösa medier skötte underhållningen snyggare, som Svensk Damtidning, men risken är stor att många oskyldiga får fortsätta betala, i vissa fall med livet, för att vi ska få vår dagliga dos underhållning.
***
Läs även: Är en ny rättsskandal på gång?
”Melinda Jacobs har packat sina väskor och lämnat Martin ’E-Type’ Erikson och Vadstena – och nu ser vi henne på en annan kändis arm”, rapporterade Svensk Damtidning förra veckan.
Ni läser väl Svensk Damtidning? Alldeles utmärkt underhållning! Offerlösa övergrepp på sanningen i förlustelsens tjänst. Tanterna på frisersalongerna fick ändå veta att influencern Jacobs besökte ett kändisvimmel i Stockholm med en kvinnlig tv-programledare.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Samma dag hittade Expressen med buller och bång Dermot Clemenger i London, en prestation så storslagen att reportern segerintervjuades i TV4. Aftonbladet, på efterkälken, körde behjärtansvärt vinkeln att svensk polis bör skynda sig och begära ut övervakningsfilmerna innan de raderas.
Också underhållande, eller hur? Tyvärr inte offerlöst. Men så länge Clemenger inte tar livet av sig, som Stadsteaterns VD Benny Fredriksson, lär ingen läsare fundera nämnvärt över att hen gottat sig i spaltmil efter spaltmil om en man misstänkt för sexköp och inte på fri fot med laddat vapen efter en rad styckmord.
Vi mediekonsumenter, även professionella, är slappa. Vi ögnar förströelsen, fnissar kanske, upprörs möjligen, sedan lagar vi mat, tar hand om disken, nattar barnen, kollar Instagram, somnar.
När Uppdrag granskning 2019 gjorde ett reportage om Swedbank och penningtvätt kollade jag just så halvhjärtat. Banken verkade ha hamnat i lag med svårartat förhärdade skurkar. Man hade rent av mördat ryska dissidenter? Jag fattade inte riktigt men förstod allvaret när alla medier i Sverige krävde blod. Reportrar, programledare, krönikörer, kommentatorer, ledarsidor, sociala medier. Om jag inte bara varit så lat hade jag köpt ägg och kastat på någon vid namn Birgitte Bonnesen, VD och således ansvarig för detta fruktansvärda. Ett drev behöver ett nylle, hur ska annars ska man kunna presentera ett huvud på ett fat?
I journalisten Jan Söderqvists nyutkomna 300-sidiga räfst- och rättarting Avrättad – Swedbank, myndigheterna och mediemobben framgår att reportrarna började ringa Swedbank några minuter in i UG:s första SVT Play-sändning. De hade inte en susning om vad som hänt, men de ville ha det, vad det än var.
Alla journalister är inte kompisar, tvärtom vanligtvis, men alla är överens om att vi gör en skitviktig samhällsinsats och att vi måste hålla ihop mot en fientlig omvärld som ständigt misskrediterar vår skitviktiga samhällsinsats. Själv är jag sedan åratal bekant med Jan Söderqvist och UG:s Axel Gordh Humlesjö har jag kramats med på inte mindre än två mediemingel i år. Bägge är ytterst kompetenta. Så brukar journalistrelationer se ut.
Man får anta att kollegorna litade på att Gordh Humlesjö, Joachim Dyfvermark och UG hade på fötterna när de dundrade i gång drevmaskineriet i februari 2019. Om man i stället litar på Jan Söderqvist var UG:s journalistik nästan lika svag i det väsentliga som Caroline Neuraths prisbelönta skandalbok om HQ Bank, och det påföljande drevet lika ondskefullt och enfaldigt som när ”rättsläkaren och obducenten” lynchades på 80-talet och i decennier framåt.
Att Bonnesen till sist dömdes för en rätt lustig åtalspunkt, grovt svindleri som ska ha skett när hon svarade på journalisters frågor, kan tas som bekräftelse på att drevet i åtminstone någon mån hade rätt, men lika gärna kan fällningen ses som en följd av samma drevmekanismer som fick Swedbanks styrelse, däribland förre statsministern Göran Persson, att kasta Bonnesen under bussen för att blidka drevet med den tjusiga egenskapen handlingskraft. Sanningen? Vem bryr sig? Det viktiga är krishanteringen!
Utan att alltså veta särskilt mycket mer än kollegorna i drevet kan jag konstatera att Jan Söderqvists argumentation är stark, nitisk, gedigen, till synes oförvitlig. Den vanligtvis lakoniske, direkt loje Söderqvist, är också festligt rosenrasande. ”Kan vi verkligen ha det så här?” frågar han sig om och om igen som värsta Sverker Olofsson med soptunnan i det gamla konsumentmagasinet Plus. Hänga folk utan tillstymmelse till bevis! Va, va, va? Ska det vara så här? VA!?
Allt tyder på att Birgitta Bonnesen utsatts för ett vämjeligt övergrepp: medialt, politiskt och rättsligt. Faktiskt förefaller Bonnesen snarast varit rätt skicklig som avslöjade och offboardade misstänkta penningtvättare innan UG avslöjade den misstänkta penningtvätten. (”Misstänkta” eftersom inga bevis för penningtvätt presenterats).
Ingen, absolut ingen, i drevet på de stora drakarna kommer bry sig om Söderqvists sanningslidelse. Det tog fyrtio år och en tv-version av Per Lindbergs Döden är en man från 1999 innan Da Costa-lynchmobben lite sisådär halvhjärtat bad om ursäkt, förra året.
”Att ha fel i en stor och skränande grupp kostar ingenting alls”, konstaterar Söderqvist om drevens anatomi. Man kan tillägga att bara en mycket modig idiot till journalist skulle få för sig att kliva fram ur den skränande flocken och brösta ansvaret. Det vore dessutom okollegialt! Risken finns för en olycklig 12 angry men-situation där alla i juryn till sist skulle behöva medge att de hade fel. Så kan vi inte ha det, journalistik är alldeles för viktig för att ha fel.
Ska vi verkligen ha det så här? Visst ska vi det. Man skulle möjligen önska att seriösa medier skötte underhållningen snyggare, som Svensk Damtidning, men risken är stor att många oskyldiga får fortsätta betala, i vissa fall med livet, för att vi ska få vår dagliga dos underhållning.
***
Läs även: Är en ny rättsskandal på gång?
