Skåda ljuset – i vinglaset
Fem förväntansfulla ansikten ser ömsom på mig, ömsom på de fem karaffer som glimmar mörkrött i det dämpade källarvalvsljuset. Stämningen är förtätad. Jag tar karaffen med siffra 1 och räcker den till min bordsgranne till vänster som andäktigt häller upp vätskan i sitt vänstraste glas och skickar vidare. Samma procedur upprepas med de övriga karafferna. Snart är alla glas fyllda. Vännerna kring bordet, två Bordeaux-kramare, en nyfrälst Chateauneuf du Pape-troende, en Barolo-älskare och en pinot-entusiast, blickar lystet på innehållet.
– Mina vänner, säger jag, här finns ett tema. Dessa fem viner förenas av en gemensam faktor. Vilken?
Vännerna kring bordet lyfter glasen, håller dem i foten mellan tummen och pekfingret, lutar dem lätt, snurrar runt vätskan för att frigöra aromerna och sticker ner snoken. Detta sätt att hålla glaset är en kännarmarkör. De flesta människor griper om kupan. Det gör inte vinvännen, för det kan bidra till att vinets temperatur stiger med någon tiondels grad.
Ljudligt sniffande och snörvlande tar sig vännerna an uppgiften att berätta vad det är de dricker. Vätskans färg betraktas mot bordstabletten av vitt papper, där iakttagelser kan raspas ned med en för ändamålet ditlagd blyertspenna. Djupt koncentrerade blickar, möjligen konfunderade. Kanske blev det ändå för svårt, tänker jag, när jag avstod från att berätta vari temat bestod. Till slut bryter någon tystnaden.
– Är temat Bordeaux, frågar han lite tvekande. Det är djärvt. Ingen vill ha fel i denna prestigefyllda kraftmätning. Att med hjälp av enbart doft och smak peka ut ett vins ursprung imponerar. Den skicklige blindtestaren kan framstå som lite av en magiker fast det egentligen inte handlar om något mindre konkret än intresse, ett gott luktsinne och en angenämt men dyrt förvärvad erfarenhet.
Temat är inte Bordeaux men skammens huvud är nu avbitet. Mer eller mindre välgrundade gissningar fyller luften över bordet. Att vara den som småleende betraktar föreställningen, väl medveten vad som finns i glasen, är ett nöje även om det dränerat mina vingarderober på några av deras främsta nummer; en Beaune Premier Cru -99, en Corton Vieilles Vignes -00, en Meerlust Pinot Noir -06, en nyzeländsk Beetlejuice -09 samt den verkliga rariteten, en Richebourg, Leroy -84. Jag fruktade att denna veteran hade blivit åldersdement men den visade sig sprittande vital.
– Smakar det gott, frågar jag till slut, eftersom detta ju ändå måste sägas vara den viktigaste aspekten på viner av den här klassen. Söker man blott de yrselskapande effekterna finns ju enklare alternativ.
Alla är överens om att det är en bukett utomordentligt högklassiga viner och till slut kommer rätt svar på temafrågan. Temat är druvan och druvan är Pinot Noir. Egentligen är den lättare att pricka än de andra vanliga druvsorterna. Man behöver inte ens smaka. Det räcker med att se färgen. Pinot Noir ger ett ljusare vin än andra vanliga druvosorter.
Men när det gäller att mera i detalj fastställa flaskornas proveniens, jordmånens karaktär och vilket väderstreck rankorna växt i visar sig sensmoralen i Roald Dahls sedelärande novell »Vinkännaren« än en gång hålla streck: Såväl näsa och gom som åsynen av vinet kommer till korta i jämförelse med att få en glimt av etiketten.
Axel tipsar
Te Kairanga Pinot Noir 2014 (6254), Box 1,5 l, 199:-
Bourgogne på nyzeeländskt vis och till dito pris på halvkartong. Vackert rubinrött, tydlig pinotkaraktär, sidenmjukt saftigt och förföriskt. Dekanterat kan ingen gissa att detta är ett kartongvin.
Boulder Bank Sauvignon Blanc 2015 (6397), 89:-
Ingenstans i världen blir viner på på Sauvigon Blanc så druvtypiska som i Nya Zeeland. Boulder Bank är inget undantag. Frisk salivdrivande syra, mycket svarta vinbär och lite passionsfrukt. Oemotståndligt gott.
