Skakad, inte berörd

VARNING: Nu blir det fåfänga och egenkärt navelskåderi utöver det vanliga! Jag sitter nämligen här och myser över en ovanligt lyckad intervju med mig själv. Bilden visar en glad, samlad, omsorgsfullt retuscherad människa, som med lite god vilja kan tas för mig. Mina pratminus är fullt begripliga och håller sig inom de ämnen jag gjort till mina. Och märkt av tidigare erfarenheter styr jag smidigt bort från de frågor som tangerar det känsligt privata eftersom uppriktiga svar tenderar att klippas ut och återges i helt andra publikationer.

Värsta skickliga politikern!

Snart kan man fråga mig om precis vad som helst och få ett svar som landar i vikten av att följa sitt hjärta, slappna av och bara laga lite god mat med en extra skvätt kärlek i. Att vissa av dessa utsagor idisslats så många gånger att de tappat sin lyster är det ingen som verkar ha några synpunkter på.

Medievana kallas det visst. En medveten strategi med syfte att maximera den egna vinningen och minimera riskerna med att prata av sig med en skrivande kollega man inte känner så bra. Den som har en välformulerad repertoar och håller på sin linje klarar sig mer helskinnad än den som faller för frestelsen att öppna alla skåp och lådor och bjuda ut sin skruttighet till allmän beskådan. Tror jag. Eller?

För som du möjligen också noterat börjar det dra ihop sig till val. Det är politiker på terapisoffan och politiker i griniga gruppsamtal, och varje gång jag ser dem prata så tänker jag att medieträning är ett jävla skit men nu har vi baxat det ända hit; alltså till den punkt där majoriteten av dessa folkets företrädare inte längre känns riktigt mänskliga. Ja, med undantag för partiordförande Åkesson då, som lyckas utstråla en blandning av aggressivitet, rädsla och djupaste förvirring, en känslomix som somliga uppenbarligen kan identifiera sig med. I övrigt: en kavalkad av stenansikten som aldrig tappar tråden, aldrig brister, aldrig blottar det som förhoppningsvis skakar och glöder bakom alla välpressade lager av textil. Varumärken som pratar med varandra inför publik. En tävling i mothugg. Och en undertext som handlar om att vara det den andre inte är.

Ja, jag är imponerad över skickligheten, självbehärskningen, mängden av utantillkunskap. Men berörd blir jag aldrig. I stället slutar jag lyssna. Tankarna vandrar iväg och jag börjar fantisera om att någon av de talande kostymerna ska tappa tv-minen, skita i sitt intränade manus, riva av sig myggan och stånga sig ut ur studion skrikgråtandes »JAG VET INTE, JAG HAR INGA SVAR, ALLT ÄR SÅ JÄVLA RÖRIGT OCH JOBBIGT SÅ NI FATTAR INTE!«. Vore inte det ett rimligare och på alla sätt mänskligare sätt att reagera? Personligen lever jag i den ständiga känslan av att sitta på en vickande flotte utan att veta om jag driver till havs eller mot land. Oftast har jag ingen aning om vad jag håller på med. Och då jobbar jag ändå med mat och text, inte politik.

Jag väntar förgäves, förstås. Det är ingen bra idé att snitta upp en ven när man simmar bland hajar. Det blir så lite kvar av en när alla kalasat klart.

Så jag och alla andra får helt enkelt nöja oss med de sekundsnabba glimtar av kött och blod som då och då råkar undslippa våra folkvalda. Och i den fjortonde minuten av partiledardebatten mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt i SVT:s Agenda händer det faktiskt. Löfvén får en röst som avslöjar att också han har puls och kallar Fas 3 för »den mest själlösa arbetsmarknadspolitiska åtgärd jag hört talas om«. Statsminister Reinfeldt snörvlar till och stryker bort något blött ur näsan. Det är inte mycket, men det är något.

Eller? Är det mig det är fel på? Mig, dig och de medier som kräver tillgång till offentliga människors känslor? Vi som inte kan nöja oss med det professionella persona som placerat dem i offentligheten från början?

Jag vet inte. Så jag vill helst inte kommentera det.