Skakig färd mot demokrati

Det är en stor sak att utvecklingen i accelererande takt går i riktning mot ökat folkstyre i världen. Med Östeuropas frigörelse i början av 90-talet tog demokratin ett jättesteg och i dag sker i arabvärlden omvälvningar som leder alltfler länder i riktning mot  folkstyre.

Utvecklingen är ojämn och osäker, och ­situationen skiljer sig från land till land.  Några gemensamma faktorer  tycks ändå finnas. Det är inte några stamuppror som vi nu ser. Det tycks snarare vara en ny urbaniserad generation som känner militärt och polisiärt välde som en förlamande tvångströja och förödmjukelse. Genom utbildning, uppkoppling och internationella media har denna generation blivit alltmer otålig att genom folkstyre kunna myndigförklara sig själv och bli fri att tala, skriva och släppa loss sin egen handlingskraft. Det är hopp­ingivande.

Hur förhåller sig omvärlden till frigörelseprocessen i arabvärlden och hur har den under historiens lopp förhållit sig till möjligheten av förändringar i styrelsen av främmande länder?  Ett europeiskt  stormaktsförbund som följde den Heliga alliansen i början av 1800-talet hade ambitionen att förhindra revolutionära förändringar och försvara  det monarkiska styrelsesättet. Brezjnevdoktrinen på 1980-talet deklarerade tvärtom avsikten att ingripa med våld för att bevara kommunistiska system i andra länder.

I dag kanske många hoppas att FNs säkerhetsråd ställer in sig på att bemyndiga  ingripanden till exempel för att genomdriva respekt för utgången av ett fritt val – som ju skett i fallet Elfenbenskusten – eller – som i Libyenfallet – bemyndiga medlemsstater att vidta »alla nödvändiga åtgärder« för att hindra att en fredlig folklig resning krossas med vapen av en auktoritär regim. Det vore dock säkert att vänta sig alltför stora resultat  av generalförsamlingens deklaration år 2005 att FN kan ingripa mot stater som bryter mot sin skyldighet att skydda människor under deras jurisdiktion –  »the  responsibility to protect« eller R2P .

Kan vi då inte vänta oss någon konsekvens i FN:s och säkerhetsrådets hållning? Om man kan ge grönt ljus för ingripande när Khaddafi beordrar eld mot libyska demonstranter, varför då inte ens ett fördömande när den syriska regimen skjuter ihjäl demonstranter eller när Bahrein får saudiska polisstyrkor till hjälp mot krav på demokratisering? Rådet är ingalunda okänsligt för prejudikat men det är främst ett politiskt organ. Även om det skulle anse sig ha laglig möjlighet att bemyndiga ingrepp med våld i medlemsstater kommer det att ske mycket restriktivt. Några medlemsstater, inklusive Kina och Ryssland, vill ogärna skapa prejudikat som en dag kan användas mot dem själva, somliga vill inte vända sig mot regeringar som de nära samarbetar med och många känner misstänksamhet mot all utländsk intervention. De som har styrka nog att ingripa kommer att tveka att låta sig dras in i interna konflikter om de inte anser sig ha starka egna strategiska eller ekonomiska intressen.

FN-beslut som bemyndigar ingripanden kan väntas främst där en enig regional organisation  – som Arabförbundet – begär det, eller där behovet är starkt att hindra eller stoppa en humanitär katastrof som ett folkmord eller en massaker. I de flesta lägen kommer den vidare utvecklingen mot folkstyre att drivas genom tryck inifrån av människor som vill bli fria. Stödet utifrån kommer liksom nu i första hand i form av uttalad solidaritet och olika slags praktiskt bistånd till förtryckta personer och till de civila samhällena. Där svåra övergrepp sker kommer staterna enskilt eller gemensamt skicka humanitär hjälp, anta fördömanden, hota förtryckare med rättegång, beslagta tillgångar och kanske införa ekonomiska och politiska påtryckningar.

Att skicka trupp eller kryssningsmissiler kommer att förbli högriskpolitik för drastiska lägen. Libyen-fallet visar att det är svårt få enighet om sådan politik. Inom Nato är Frankrike och England ivriga att hjälpa upprorsrörelsen men Tyskland ställer sig helt utanför. I USA, där försvarsminister Robert Gates var skeptisk och utrikesminister Hillary Clinton positiv, enades man om att delta men inte bära ledartröjan. Sverige skickar flygplan men de får inte skjuta annat än i självförsvar. I Ryssland kallar Putin FN-insatsen ett »korståg« men Medvedev håller inte med. För en gångs skull tycks alla tänka, tala och handla fritt. Resultatet är lite förvirrande. Vägen till respekt för mänskliga rättigheter och folkstyre är knagglig men världen rör sig osäkert framåt.

***

För övrigt anser jag att risken för att ett slutförvar av avfall från kärnkraft 500 meter ner i urberget i Forsmark skulle läcka några gram plutonium före nästa istid är mindre oroande än utsikten att fortsatt ohejdad konsumtion av olja och gas resulterar i klimatförändring redan detta århundrande.