Skapar vår livsmiljö fler autister?
En autismepidemi drar genom våra samhällen. Det menar i alla fall Trumpadministrationen som nu föresatt sig att stoppa den.
Toppbild: Jose Luis Magana / AP
Blir autism vanligare? I så fall, vad beror det på? Och kan samhället göra något åt saken? Nyligen satte Donald Trumps kontroversiella hälsominister Robert F Kennedy Jr fart på debatten genom att tillkännage ett stort forskningsinitiativ.
Vad gäller den första frågan, om eventuell ökning, är den redan avgjord, menar Kennedy Jr. En färsk rapport från CDC, USA:s hälsomyndighet, säger att i dag diagnosticeras ett av 31 barn med autism, en femfaldig ökning på 25 år. På lanseringspresskonferensen refererade han också till en bred folkdatastudie från North Dakota 1987, där drygt tre barn av 10 000 klassades som autistiska. På knappt 40 år en hundrafaldig ökning, om data stämmer.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Fenomenet är internationellt. Svenska Socialstyrelsen beskriver en kraftig ökning, dessutom accelererande. Inte minst bland unga flickor, med sex gånger så många diagnoser i dag jämfört med 2010. År 2023 hade 155 000 personer i åldern 2–64 år autismdiagnos, motsvarande en av 50 i åldersgruppen. Bland dagens 25-åringar är de fler än en på 20.
Både här hemma och i USA är statistiken kraftigt ifrågasatt. Vad som då framhålls är dels att diagnoskriterierna ändrats, dels att samhället är bättre rustat att fånga upp individer med autism. Tidigare upptäcktes bara de svåraste fallen. Många gick under radarn, eller gavs andra diagnoser, som schizofreni, inlärningssvårigheter, med mera. Och eftersom det finns betydligt större stödresurser att tillgå i dag, och stigmat dessutom minskat, har “efterfrågan” på diagnos ökat, inte minst från föräldrar. Och från lärare som känner sig hjälplösa inför problematiska elever.
Ett flertal studier pekar i den här riktningen, bland annat en gjord av svenska välrenommerade forskare: “Secular changes in the symptom level of clinically diagnosed autism”. När dagens föräldrar till barn med autismdiagnos tillfrågats om “allvarligheten” i symptomen, skattar de den lägre än tidigare kohorter. Det vill säga, det har över tid krävts allt mindre dysfunktion för att få diagnos.
Så den ökade förekomsten är bara en synvilla?
Knappast. Även kritikerna vidgår att kurvorna uppåt är så branta, att de rimligtvis visar också på ett reellt fenomen, men att Kennedy Jr kraftigt överdriver. Själv hävdar han att det finmaskigare diagnostiseringsnätet förklarar max 25 procent av “autismepidemin”. Och hänvisar då både till studier och sunt förnuft.
Autism i de lite svårare formerna är ju inte alls svårupptäckbar, resonerar han, och läkarna förr var inte idioter. Vidare: om en massa barn blev autister förr, var finns i dag de 60–70-åriga autisterna? Möter du dem i det sociala livet eller på gator och torg? Nej. Är det fullt av dem på institutioner? Nej.
Farsoten måste därför vara på riktigt, och den är fruktansvärd, med barn som "aldrig kommer att betala skatt, aldrig ha ett jobb, aldrig spela baseboll, aldrig skriva en dikt, aldrig gå på en dejt. Många kommer aldrig att kunna gå på toaletten utan hjälp." Till familjernas tragedi läggs den samhälleliga påfrestningen. Enligt en rapport kommer autismbehandling bara i USA att om tio år kosta 1000 miljarder dollar årligen.
Hur förklara ökningen? Kennedy Jr säger sig vara agnostisk, men i grunden handlar det förstås om förändrad livsmiljö, vilken gör genetiskt sårbara individer mer utsatta. Plaster, mögel i bostaden, livsmedelstillsatser, bekämpningsmedel, luft- och vattenkvalitet, medicinanvändning, metabol ohälsa. Allt ligger på bordet, forskargrupperna ska söka fritt. Andra hypoteser som kastats fram är föräldrars ökade ålder och det bredare användandet av ultraljud.
När orsakerna väl identifierats, blir konsumentmakt och förbud och regleringar motmedlet. Preliminära forskningsresultat utlovas redan till september.
Som nästan allt i Trumps USA, har autismfrågan blivit en del av kulturkriget. Kennedy Jr anklagas nu av autistaktivister för att återföra ett stigma. Entreprenören Dani Bowman, känd från Netflixserien Love on the spectrum, har sagt att “vi behöver inte fixas, vi behöver stöd och en mer inkluderande värld”. Zoe Gross, ordförande för Autistic Self Advocacy Network, anser att Kennedy JR vill “dra oss tillbaka många decennier”. Eric M. Garcia, som skrivit boken We’re Not Broken: Changing the Autism Conversation, uppfattar Kennedy Jr:s initiativ som “demoraliserande”.
Själv ser han sin strävan i ett annat ljus. Han vill ju bara Make America Healthy Again.
***
Blir autism vanligare? I så fall, vad beror det på? Och kan samhället göra något åt saken? Nyligen satte Donald Trumps kontroversiella hälsominister Robert F Kennedy Jr fart på debatten genom att tillkännage ett stort forskningsinitiativ.
Vad gäller den första frågan, om eventuell ökning, är den redan avgjord, menar Kennedy Jr. En färsk rapport från CDC, USA:s hälsomyndighet, säger att i dag diagnosticeras ett av 31 barn med autism, en femfaldig ökning på 25 år. På lanseringspresskonferensen refererade han också till en bred folkdatastudie från North Dakota 1987, där drygt tre barn av 10 000 klassades som autistiska. På knappt 40 år en hundrafaldig ökning, om data stämmer.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Fenomenet är internationellt. Svenska Socialstyrelsen beskriver en kraftig ökning, dessutom accelererande. Inte minst bland unga flickor, med sex gånger så många diagnoser i dag jämfört med 2010. År 2023 hade 155 000 personer i åldern 2–64 år autismdiagnos, motsvarande en av 50 i åldersgruppen. Bland dagens 25-åringar är de fler än en på 20.
Både här hemma och i USA är statistiken kraftigt ifrågasatt. Vad som då framhålls är dels att diagnoskriterierna ändrats, dels att samhället är bättre rustat att fånga upp individer med autism. Tidigare upptäcktes bara de svåraste fallen. Många gick under radarn, eller gavs andra diagnoser, som schizofreni, inlärningssvårigheter, med mera. Och eftersom det finns betydligt större stödresurser att tillgå i dag, och stigmat dessutom minskat, har “efterfrågan” på diagnos ökat, inte minst från föräldrar. Och från lärare som känner sig hjälplösa inför problematiska elever.
Ett flertal studier pekar i den här riktningen, bland annat en gjord av svenska välrenommerade forskare: “Secular changes in the symptom level of clinically diagnosed autism”. När dagens föräldrar till barn med autismdiagnos tillfrågats om “allvarligheten” i symptomen, skattar de den lägre än tidigare kohorter. Det vill säga, det har över tid krävts allt mindre dysfunktion för att få diagnos.
Så den ökade förekomsten är bara en synvilla?
Knappast. Även kritikerna vidgår att kurvorna uppåt är så branta, att de rimligtvis visar också på ett reellt fenomen, men att Kennedy Jr kraftigt överdriver. Själv hävdar han att det finmaskigare diagnostiseringsnätet förklarar max 25 procent av “autismepidemin”. Och hänvisar då både till studier och sunt förnuft.
Autism i de lite svårare formerna är ju inte alls svårupptäckbar, resonerar han, och läkarna förr var inte idioter. Vidare: om en massa barn blev autister förr, var finns i dag de 60–70-åriga autisterna? Möter du dem i det sociala livet eller på gator och torg? Nej. Är det fullt av dem på institutioner? Nej.
Farsoten måste därför vara på riktigt, och den är fruktansvärd, med barn som ”aldrig kommer att betala skatt, aldrig ha ett jobb, aldrig spela baseboll, aldrig skriva en dikt, aldrig gå på en dejt. Många kommer aldrig att kunna gå på toaletten utan hjälp.” Till familjernas tragedi läggs den samhälleliga påfrestningen. Enligt en rapport kommer autismbehandling bara i USA att om tio år kosta 1000 miljarder dollar årligen.
Hur förklara ökningen? Kennedy Jr säger sig vara agnostisk, men i grunden handlar det förstås om förändrad livsmiljö, vilken gör genetiskt sårbara individer mer utsatta. Plaster, mögel i bostaden, livsmedelstillsatser, bekämpningsmedel, luft- och vattenkvalitet, medicinanvändning, metabol ohälsa. Allt ligger på bordet, forskargrupperna ska söka fritt. Andra hypoteser som kastats fram är föräldrars ökade ålder och det bredare användandet av ultraljud.
När orsakerna väl identifierats, blir konsumentmakt och förbud och regleringar motmedlet. Preliminära forskningsresultat utlovas redan till september.
Som nästan allt i Trumps USA, har autismfrågan blivit en del av kulturkriget. Kennedy Jr anklagas nu av autistaktivister för att återföra ett stigma. Entreprenören Dani Bowman, känd från Netflixserien Love on the spectrum, har sagt att “vi behöver inte fixas, vi behöver stöd och en mer inkluderande värld”. Zoe Gross, ordförande för Autistic Self Advocacy Network, anser att Kennedy JR vill “dra oss tillbaka många decennier”. Eric M. Garcia, som skrivit boken We’re Not Broken: Changing the Autism Conversation, uppfattar Kennedy Jr:s initiativ som “demoraliserande”.
Själv ser han sin strävan i ett annat ljus. Han vill ju bara Make America Healthy Again.
***
