Skär i normerna, inte i människor
"Malle" är den flickiga pojken som inger framtidshopp. Låt transaktivisterna rusa vidare och lämna människor ifred att utvecklas som de behagar.
Toppbild: AP
Malcolm ”Malle” Nilsson är en söt, eftertänksam pojke som gillar att sy kläder, sminka sig, fixa naglarna och ha långt hår. I en DN-artikel får man möta honom och mamma Claudia, och trots att woke-eran påstås vara till ända, hittar jag ingen enda elak kommentar om killen, som ser ut och klär sig som en tjej. Kanske är det för att Malle rycker på axlarna om han råkar bli kallad vid fel pronomen. Trots att han ser ut som en flicka är han född pojke och identifierar sig som sådan. Det är lätt att ta fel.
Transfrågan har länge varit en krutdurk. Vad man har innanför byxlinningen bör vara var mans (!) ensak, men sällan har ett ämne som rör så få, engagerat och retat så många.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Från mitten av 2010 har fallen av könsdysfori bland unga skjutit i höjden, i Sverige och internationellt. En del menar att det handlar om masspsykos på samhällsnivå, andra att mörkertalet har varit stort, men att de olyckliga felkönade nu kommit ut ur sina transgarderober.
Nu vänder siffrorna, de tre senaste åren har unga som vårdas för könsdysfori kraftigt minskat. En tidigare samstämmig läkarkår är inte längre lika positiv till att proppa i barn hormoner och medicin som bevisligen ger kraftiga biverkningar.
Ställer man sig undrande till om det är klokt att skära bort friska kroppsdelar innan man är torr bakom öronen, blir man klassad som transfob. Harry Potter-författaren J K Rowling har fått utstå stark kritik för att hon ifrågasatt rådande könsteorier, vår inhemska Agnes Wold likaså. Vad vet de egentligen om transfrågor?
Vet gör däremot Buck Angel, känd amerikansk transsexuell. Buck föddes som kvinna men opererades i trettioårsåldern till man. I dag, tre decennier senare, går han på tvärs mot hela den subkultur som han själv har format. Han retar gallfeber genom att understryka att ingen könskorrigerande kirurgi i världen kan ändra det faktum att han är biologisk kvinna, och att hormonbehandling och kirurgiska ingrepp på minderåriga är övergrepp.
Buck Angel ifrågasätter också påståendet att det ska ha blivit svårare att vara trans i Trumps USA. Möjligen har hindren ökat för minderåriga. Men varför vill barn operera bort kroppsdelar? Är de inte vuxna nog att dricka öl på krogen eller gifta sig, så ska de heller inte kunna fatta irreversibla kroppsbeslut.
När man är nykläckt i världen tror man sig vara unik, men så gott som alla medelålders har kroppsdysfori. På insidan är jag en slank brunett med toppiga bröst, utanpå en gråhårig småfet hagga med hängtuttar. Visst skulle jag kunna banta, färga håret och lägga mig under kniven, men jag vet att resultatet mest skulle bli patetiskt. Förr eller senare kommer vi alla – kvinnor, män och andra – att se ut som krumma tunnhåriga gubbar.
Ett annat rött skynke för de mest ilskna transkrigarna är Buck Angels påstående att transkulturen har infiltrerats av aktivister som egentligen inte är transsexuella, utan drivs av andra agendor. De blir exalterade av, och hoppas i hemlighet på, att bli orättvist behandlade.
Människor som mår psykiskt dåligt och har behov av att se sig som offer, dras gärna till minoritetsgrupper. De rättfärdigar sina livsbeslut genom att tvångsmässigt missionera och övertala andra in i sin gemenskap.
Identitet är ett ord som i dag tillskrivs alltför stor vikt, en helighet i ett sekulärt samhälle. Vem är posör, vem äkta vara? Jag får flashbacks till 1980-talets hårdrockare och synthare. Det visade sig till slut att ingen egentligen var på riktigt, de som fyrtio år senare ännu går med nitbälten och tuperat hår är bara pinsamma. Så mycket för den äktheten.
Men tillbaka till könskriget. Tankar kring avvikelser i det binära könssystemet är gamla som gatan. I talmudiska skrifter beskrivs sju olika kön, där man förutom man och kvinna bland annat kan vara båda, eller inget alls. Kastrat är det sjunde könet, och hur mycket jag än hoppas att vi har slutat med den sedvänjan, så ser jag ibland paralleller i dagens transvård.
När nu transtrenden mattas av hoppas jag att de mest aktivistiska aktivisterna rusar vidare till nya grupper att infiltrera med sina grandiosa idéer om vilka unikum de är. Kanske får de människor som känner att kroppsstrumpan som deras själar har tilldelats, inte riktigt passar, lite lugn och ro att utvecklas som de själva behagar.
Malle, killen som vill se ut som en tjej men ändå vara en kille, inger framtidshopp. För så långt det är möjligt önskar jag att man skär i normer, och inte i människor.
Malcolm ”Malle” Nilsson är en söt, eftertänksam pojke som gillar att sy kläder, sminka sig, fixa naglarna och ha långt hår. I en DN-artikel får man möta honom och mamma Claudia, och trots att woke-eran påstås vara till ända, hittar jag ingen enda elak kommentar om killen, som ser ut och klär sig som en tjej. Kanske är det för att Malle rycker på axlarna om han råkar bli kallad vid fel pronomen. Trots att han ser ut som en flicka är han född pojke och identifierar sig som sådan. Det är lätt att ta fel.
Transfrågan har länge varit en krutdurk. Vad man har innanför byxlinningen bör vara var mans (!) ensak, men sällan har ett ämne som rör så få, engagerat och retat så många.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Från mitten av 2010 har fallen av könsdysfori bland unga skjutit i höjden, i Sverige och internationellt. En del menar att det handlar om masspsykos på samhällsnivå, andra att mörkertalet har varit stort, men att de olyckliga felkönade nu kommit ut ur sina transgarderober.
Nu vänder siffrorna, de tre senaste åren har unga som vårdas för könsdysfori kraftigt minskat. En tidigare samstämmig läkarkår är inte längre lika positiv till att proppa i barn hormoner och medicin som bevisligen ger kraftiga biverkningar.
Ställer man sig undrande till om det är klokt att skära bort friska kroppsdelar innan man är torr bakom öronen, blir man klassad som transfob. Harry Potter-författaren J K Rowling har fått utstå stark kritik för att hon ifrågasatt rådande könsteorier, vår inhemska Agnes Wold likaså. Vad vet de egentligen om transfrågor?
Vet gör däremot Buck Angel, känd amerikansk transsexuell. Buck föddes som kvinna men opererades i trettioårsåldern till man. I dag, tre decennier senare, går han på tvärs mot hela den subkultur som han själv har format. Han retar gallfeber genom att understryka att ingen könskorrigerande kirurgi i världen kan ändra det faktum att han är biologisk kvinna, och att hormonbehandling och kirurgiska ingrepp på minderåriga är övergrepp.
Buck Angel ifrågasätter också påståendet att det ska ha blivit svårare att vara trans i Trumps USA. Möjligen har hindren ökat för minderåriga. Men varför vill barn operera bort kroppsdelar? Är de inte vuxna nog att dricka öl på krogen eller gifta sig, så ska de heller inte kunna fatta irreversibla kroppsbeslut.
När man är nykläckt i världen tror man sig vara unik, men så gott som alla medelålders har kroppsdysfori. På insidan är jag en slank brunett med toppiga bröst, utanpå en gråhårig småfet hagga med hängtuttar. Visst skulle jag kunna banta, färga håret och lägga mig under kniven, men jag vet att resultatet mest skulle bli patetiskt. Förr eller senare kommer vi alla – kvinnor, män och andra – att se ut som krumma tunnhåriga gubbar.
Ett annat rött skynke för de mest ilskna transkrigarna är Buck Angels påstående att transkulturen har infiltrerats av aktivister som egentligen inte är transsexuella, utan drivs av andra agendor. De blir exalterade av, och hoppas i hemlighet på, att bli orättvist behandlade.
Människor som mår psykiskt dåligt och har behov av att se sig som offer, dras gärna till minoritetsgrupper. De rättfärdigar sina livsbeslut genom att tvångsmässigt missionera och övertala andra in i sin gemenskap.
Identitet är ett ord som i dag tillskrivs alltför stor vikt, en helighet i ett sekulärt samhälle. Vem är posör, vem äkta vara? Jag får flashbacks till 1980-talets hårdrockare och synthare. Det visade sig till slut att ingen egentligen var på riktigt, de som fyrtio år senare ännu går med nitbälten och tuperat hår är bara pinsamma. Så mycket för den äktheten.
Men tillbaka till könskriget. Tankar kring avvikelser i det binära könssystemet är gamla som gatan. I talmudiska skrifter beskrivs sju olika kön, där man förutom man och kvinna bland annat kan vara båda, eller inget alls. Kastrat är det sjunde könet, och hur mycket jag än hoppas att vi har slutat med den sedvänjan, så ser jag ibland paralleller i dagens transvård.
När nu transtrenden mattas av hoppas jag att de mest aktivistiska aktivisterna rusar vidare till nya grupper att infiltrera med sina grandiosa idéer om vilka unikum de är. Kanske får de människor som känner att kroppsstrumpan som deras själar har tilldelats, inte riktigt passar, lite lugn och ro att utvecklas som de själva behagar.
Malle, killen som vill se ut som en tjej men ändå vara en kille, inger framtidshopp. För så långt det är möjligt önskar jag att man skär i normer, och inte i människor.
