Skärp dig, Rosling!
Hans Rosling är tidens svar på Stålmannen. Han bollar med blytung statistik, och förklarar världen med några raska penndrag. Vik hädan, mörkermän och gråterskor! Det mesta här i världen blir bara bättre. Han låter nästan som Erik Gustaf Geijer, en annan stridbar professor på artonhundratalet: »Sorg är synd, för existensens innersta är salighet«.
Det är ingen idé att säga emot: »Det här är ingenting att diskutera – jag har rätt och du har fel«, klipper Rosling av en stammande dansk tv-journalist. Det genererar muntra skratt på Youtube.
Med viss rätt skäller han på oss alla för att vi använder och odlar föråldrade data. Det finns så många felkällor: personlighetens tunnelseende, skolans gamla läroböcker och medias vrångbilder. Man kan helt enkelt inte använda sig av medierna längre för att förstå världen, tycker Rosling. Krig, konflikter och kaos är ett undantagstillstånd. Egentligen lever vi i den bästa av världar, där fattigdomen halverats, befolkningsexplosionen kontrolleras, barn vaccineras och flickor går i skola. Men detta tiger medierna om.
På den internationella scenen gör Hans Rosling ett stort nummer av att svenskar ser dystrare på tillvaron än alla andra. Ett gäng slumpvis utvalda chimpanser har bättre kläm på statistiken än den svenska allmänheten. Men så tittar chimpanser inte lika mycket på nyhetsprogram i tv! säger Rosling, till smattrande applåder.
Men även professor Rosling baserar sin världsbild på föråldrade data. Nu gisslar han vällustigt den utdöende medielogik som gett honom stjärnstatus. Minns någon Stålmannens alter ego på femtiotalet? Den blyge Clark Kent var faktiskt reporter på tidningen Daily Planet, som fortfarande ägnade sig åt grävande journalistik. Men journalist är knappast ett drömyrke för framtidens stålmän.
I takt med att Hans Rosling dundrar mot medierna skakas branschen av ekonomisk kris, och mediernas förtroende minskar. Hans Rosling är sannerligen inte ensam om att inte lita på medierna!
På högerextrema sajter piskas samma budskap in; traditionella medier mörkar, ljuger och säger inte som det är. I
IS-kontrollerade medier framställs länderna i väst som islamfientliga. I Putins ryska statstelevision sprids ogenerat falska uppgifter om brev från svenska myndigheter till ukrainska. Information och desinformation sköljer över oss i alla kanaler.
Var är desinformationen i världen störst, inom traditionella medier eller i andra sfärer? På Facebook, rasistiska nätsajter, på Youtube eller Russia Today? Eller på BBC och SVT? Var finns den uppdaterade forskning som visar vem man kan lita på? Förutom på Hans Rosling, då.
Medierna använder sig förvisso ogenerat av Hans Rosling, eftersom han är underhållande och drastisk. Han påminner inte så lite om Björn Gillberg, som på sjuttiotalet tvättade skjortor i pulver-grädde och varnade för miljöförstöringen. Med den skillnaden att Gillberg använde sig av sjuttiotalets apokalyptiska världsbild, medan Rosling har en rakt motsatt, mer liberal approach, som ibland tangerar »positive thinking« på ett närmast magiskt vis.
Hans Rosling är professor i global hälsa, och verkar kunna allting om epidemier, vaccination och demografisk statistik, men han är ju inte statsvetare, eller politiker. Han behöver aldrig förklara de politiska problemen med att tolka statistiska data. Han är inte heller humanist eller filosof, och behöver alltså inte förklara hur det enskilda exemplet, »en journalistisk story«, ibland kan innebära avgörande skillnad mellan handling och passivitet. Fotot av den döde lille Alan Kurdi väckte tillfälligt många människors engagemang för de syriska flyktingarna. Sett genom Roslings glasögon är det alltså fel att ge den enskildes lidande så stor uppmärksamhet i media – eftersom den långsiktiga tendensen i världen är positiv? Katastrofen i Syrien som ett statistiskt avfall från normalkurvan? Det blir faktiskt en effekt av Hans Roslings drastiska, kategoriska sätt att uttala sig.
»Jag har rätt och du har fel«-logiken är inte värdig en Stålman för vår tid. Jag efterlyser något av Clark Kents mer blygsamma hållning.
För övrigt bör vi åka mer nattåg. Förutsatt att det går några. Det borde vara självklart med nattåg till Jämtland. Och till Paris.
Ulrika Knutson är kulturskribent och tidigare ordförande för Publicistklubben.
