Skärp er, feminister!

Det är dagen efter att journalisten Joakim Lamotte slungat ut sin tweet om feministiskt initiativ. Att han gjort mer för att motverka sexuella trakasserier i Sverige på två månader än partiet gjort på tio år. Jag lunchar med en väninna, en känd feminist.

– Joakim Lamotte, säger jag avvaktande och väntar mig vinet i luftstrupen och ett högt och ljudligt »fy fan!«.

I stället börjar hon ivrigt rafsa i fickan efter sin telefon.

– Kolla här, jag har två färdigformulerade tweets som jag skrev igår när drevet gick där jag supportar Lamotte och som jag aldrig twittrade ut.

Hon orkar inte, säger hon, svara på alla hätska reaktioner hon skulle få från andra feminister. Och jag förstår henne. Vem kan lägga en arbetsdag, eller kanske till och med en vecka, på svekdebatt?

Debattörerna hade drabbats av kollektiv blodstörtning. Här klampade en man plötsligt in och trodde han kunde något om feminism. Han borde lära sig något först, hette det, visa ödmjukhet. Eller helst: hålla käft.

Sofia Mirjamsdotter medger i Sundsvalls tidning (14/4) att det faktiskt inte är Joakim Lamottes fel att han får så mycket uppmärksamhet för sitt jämställdhetsarbete. Men är »en utmärkt illustration över patriarkal struktur, den som undermedvetet gör att vi är mer benägna att lyssna när en man talar«.

Och vem kan tillstå annat? Nu var han journalisten som »tryckte ner fi i sociala medier«. Ja är det inte att ha stor tilltro till mannen, att han ensam och med en ynka tweet kan rubba en hel organisation, så säg!

Bristen på självkritik hos kritikerna är total. Varför uppmärksamma en meningslös tweet och underblåsa just dessa strukturer?

Joakim Lamotte må ha samlat på sig enorma mängder fans på Facebook – hans videoklipp där han kommenterar nyhetshändelser har hundratusentals tittare.

I egenskap av debattör som älskar att häva ur sig saker utan att alltid gå till källan, har han mindre trovärdighet.

Men ändå.

Han åker runt i skolor och pratar om sexuella trakasserier.

Skolor där killar tafsar och tjejer kallas hora.

Att försöka tysta en sådan kamp är helt förkastligt.

»Vad vinner kampen på att Tomas Ledin stannar hemma och håller käft?«, frågade Åsa Linderborg i Aftonbladet (7/ 11 2014). Hon syftade på den kritik som Ledin fick när han hyllade Jason Diakité efter hans känslosamma tal i riksdagen om att vara svensk. I en video visade Tomas Ledin, precis som en rad andra artister, upp sitt pass och sa orden »Jag är Jason«.

Problemet var att Tomas Ledin var vit och medelålders.

Han kunde aldrig förstå hur det var att vara Jason, hette det.

När filosofen Bertrand Russell var tolv och föräldralös fick han en bibel av sin skotska, presbyterianska och moraliskt stränga farmor. På försättsbladet hade hon skrivit en av sina favoritmeningar: »Du skall inte följa mängden i det som är ont.« Det präglade hans liv och bana som filosof. Tänk självständigt och döm handlingar efter dess konsekvenser.

Hoppas Lamotte är stryktålig nog att kuska runt.