Skattehöjareran är här

Skattesänkareran i svensk politik är över, lovade finansministern före jul. Nu levererar hon. Regeringen har de senaste veckorna aviserat höjd bankskatt, höjd flygskatt och skärpt beskattning av fåmansbolag. Så häromdagen kom en uppgörelse med Vänsterpartiet. Ytterligare 80 000 svenskar kvalificerar sig för statlig inkomstskatt nästa år. Det inbringar 2,7 miljarder till statskassan.

Bakgrunden är förstås att välfärdsbygget läcker som en gisten dammlucka. Vårdköerna växer. Sjukfrånvaron ökar. Skolan är i kris. Flyktingmottagningen kostar miljarder. Och som om det inte räckte uppstår ständigt nya sprickor. Försvaret behöver mer pengar. Liksom polisen. Vägnätet är eftersatt. Och hur ska vi ha råd med snabbtåg för 300 miljarder?

De rödgröna tycks förlita sig på den gamla visdomen att svenska folket är tåligt när det gäller beskattning. Marginal-skatten var 102 procent innan Astrid Lindgren kritiserade skattesystemet i sagan »Pomperipossa i Monismanien«, något som ansågs bidra till den borgerliga valsegern 1976. Men att svenskarna inte har för sed att göra skatterevolt – i alla fall inte sedan Gustav Vasa kväste dalkarlarna och Klockupproret – är knappast liktydigt med att vi glatt och villigt betalar nya pålagor. År 1979 publicerade Sifo rapporten »En nation av fifflare«. Där redogjordes för hur skattemoralen kollapsade under trycket av de stigande skatterna. Svartjobb och skattefusk ansågs acceptabelt i allt bredare folklager.

Min gissning är att samma sak händer igen om skattetrycket fortsätter att öka. Grannen/mekanikern som fixar bilen eller kompisen/tandläkaren som lagar fyllningen får ett kuvert i handen eller en låda vin. Inga kvitton.

Fast en större samhällskostnad när skatterna stiger är det som kallas suboptimering. För samhället är det bäst att hjärnkirurger opererar skallar och sedan betalar en trädgårdsarbetare för att beskära rosenbuskarna. Men om kirurgen får behålla för lite av den sista tusenlappen, kommer hon att avstå från att operera på övertid och i stället ansa trädgården själv. Följden blir lägre BNP och lägre skatteintäkter för staten. LO-ekonomen Anna Hedborg hade ju rätt när hon sa i valrörelsen 1982 att det är likställt med skatteflykt att arbeta deltid och baka bullar hemma.

Och ett mer långsiktigt problem – för Sverige, men inte nödvändigtvis för de politiker som styr i dag – är att det blir mindre lönsamt att skaffa sig högre utbildning när skatterna ökar. Att ta studielån och läsa några år är att göra en investering. Man avstår löneinkomster i dag i förhoppningen att tjäna mer senare och kunna betala tillbaka studieskulden. Men om den högre lönen äts upp av högre skatter försämras kalkylen. Inte bra om vi tror att det är genom en välutbildad arbetskraft som Sverige ska vara konkurrenskraftigt framöver.

Nä, nog om skatternas skadliga biverkningar. Hur kan problemet åtgärdas? Alltså, det är lika lätt att säga som svårt att göra. Det behövs en ny skattereform. En sådan behöver adressera de ökande skillnaderna i beskattning mellan kapitalinkomster och lönearbete. Den skulle också behöva skruva upp skatterna för ett eller flera av de fyra F:en, de klassiska fasta skattebaserna fastigheter, föda, fattigt folk och fordonsbränsle. Framför allt hamnar fastigheter, i dag nästan obeskattade, i kikarsiktet.

Magdalena Andersson vet detta. Och hon håller med. Både om behovet av en skattereform och om fastighetsskattens förtjänster. Problemet är att hon inte ser några politiska förutsättningar för en stor skattereform. Därför kommer nya stuvbitar i form av skattehöjningar att fogas till det lapptäcke som det nuvarande skattesystemet har blivit. En era är slut. En ny har börjat.