Skatterna nästa stora stridsfråga
Jag ringer återkommande till finansdepartementets pressekreterare och frågar hur det går. När kommer direktiven till den stora översynen av skatterna som utlovades i januariavtalet? Svaren blir alltmer generade:
– Vi vet inte. Vi vet inte när och hur, av vem och med vem skatterna ska utredas. Och vi vet inte när vi kan ge besked.
Nu har hela vintern och våren passerat och det är uppenbart svårt för de inblandade partierna att enas ens kring direktiv. Vi vet alla att det börjar bli akut med en stor skattereform, men hur den ska se ut och vad som ska lösas har inga politiska svar.
Däremot börjar det röra på sig bland experter och akademiska ekonomer. Där finns ett engagemang och en intellektuell kyla som skiljer sig från politisk populism och faktaresistens. Det är dessutom en fin gammal svensk tradition att ekonomer och skattejurister ligger i framkant i reformeringen av skatterna. Dagens inkomstskattesystem kom till i början av 1900-talet med stöd av dåtidens ledande ekonomer. De tyckte givetvis olika, men kom ändå med sin expertis att medverka till reformerna. Samma sak var det också med den »underbara nattens« skattereformer på 80-talet och »århundradets skattereform« på 90-talet. De självständiga ekonomerna och juristerna i akademier, tankesmedjor och utredningsinstitut bildade förtrupp till politiken.
Detta framgår med härlig tydlighet i senaste numret av Ekonomisk debatt, Nationalekonomiska föreningens tidskrift, som ägnar hela nr 4/19 till ett temanummer om skatter i går, i dag, i morgon. Här får vi i koncentrat den akademiskt avskalade, intellektuella förlagan till det politikerna måste komma fram till. Vi får dessutom skattereformernas historia från förra sekelskiftet med slutsatsen:
»Inkomstskatternas utveckling är en lektion i hur ideologi och pragmatism, politik och ekonomi, debatt och utredningar, tillsammans har bidragit till att över tid sy ihop det lapptäcke av regler och principer som dagens inkomstskattesystem bygger på«, skriver docent Mikael Stenkula vid Institutet för näringslivsforskning. Han påminner oss också om hur varje »tillfällig« krisreform tenderarat att permanentas.
Vi får vidare en utvärdering av 1991 års stora skattereform och förre folkpartiledaren Bengt Westerbergs insidesberättelse om hur den kom till stånd. Med den erfarenheten i ryggen kommenterar han januariavtalets uppgörelse om en »omfattande skattereform«:
»Särskilt slående är att centrala områden som kapital- och fastighetsbeskattning knappast nämns alls. Det var ju skatter på dessa områden som bidrog till att finansiera 1991 års reform«, skriver Bengt Westerberg.
Det är här de akademiska ekonomerna inte duckar. En ny stor skattereform kommer med nödvändighet att inbegripa höjd konsumtionsskatt i form av enhetlig moms, fastighetsskatt, höjda kapitalskatter och sänkt skatt på arbete. Inget som intresselobbyister och politiska populister ännu vågar andas om.
Åsa Hansson, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet, pekar på att en åldrande befolkning; ökade krav på förbättrad kvalitet inom vård, omsorg och utbildning; liksom satsning på försvar och polis pressar den offentliga sektorns utgifter. Det ställer krav på ett effektivt, men också likvärdigt skattesystem som både kan ge intäkter och bidra till att minska klyftorna.
»För att göra skattesystemet effektivare bör skatteuttaget på arbetsinkomster minska och ett skift mot ökad beskattning på fastigheter och konsumtion skulle vara önskvärt samt en återgång till principen om likformig beskattning«, skriver Åsa Hansson.
Det är inga dåliga utmaningar det svenska politiska systemet står inför när skatterna behöver reformeras i grunden. Det har gått 30 år sedan den stora omläggningen, med enkla principer om likvärdighet mellan skatt på arbete och kapital, och en högsta marginalskatt på 50 procent.
Nu måste politiken leverera, igen, och det kommer att bli en knagglig färd. För den som vill förstå vart vi är på väg rekommenderas Ekonomisk debatts temanummer om skatt till läsning!
