Skinnskallar behöver nödvändigtvis inte vara nazister

Fredag 

Jag spanade förstås efter Lord Lucan – som försvann spårlöst 1974 efter att av misstag ha slagit ihjäl sin barnflicka, snarare än sin fru – när Fokus redaktion besökte nattklubben Annabel’s vid Berkeley Square i går kväll. Han var en ständig gäst när klubben låg i källaren bredvid, men ingen nittioåring gömde sig bland de nyrika och självmedvetna. Lady Annabel Goldsmith, 89, som givit namn åt klubben, fanns inte heller på plats. Hennes kärleksaffär med sir James Goldsmith avslöjades när hon just kommit ned från hans rum på The Ritz, grävde i handväskan efter bilnycklarna och råkade tappa sin torsolett, som hon inte brytt om att ta på sig igen, på golvet i lobbyn. Spännena i strumpebandshållarna klingade vackert mot marmorgolvet. Lady Annabel och sir James gifte sig till sist, men först efter att sir James lagt sig till med ett par nya älskarinnor. Hans lilla harem hade utmärkta diplomatiska förbindelser sinsemellan. Men tiderna förändras och det mest intressanta med Annabel’s är numera inredningen. 

Taylor Swift, världens just nu viktigaste person, är i själva verket vår tids Alfred, lord Tennyson, skriver Josefin de Gregorio Under strecket i Svenskan i dag. 

Förr i tiden, innan polisen hade gått värdegrundskurser, hände det att aggressiva intagna ramlade olyckligt och upprepade gånger på knytnävar och annat som råkade ligga framme. Det måste vara lite så regissören, skådespelaren och socialisten Richard ”Dick” Turpin tänkte när han skrev det tal han höll på svensk-ryska vänskapsföreningens årsmöte nyligen. Kontentan var att man inte kan klandra Putin för att Ukraina i synnerhet och västvärlden i allmänhet helt oprovocerat och aggressivt springer på Putins knytnävar och kängor. Allt man kan göra är att önska Putin lycka till. 

Det är en intressant synpunkt från en framträdande och prisad företrädare för svenskt kuturliv, men frågan jag inte kan släppa är om namnet Dick Turpin är taget? 

Folk i branscher som angränsar Turpins tar sig ofta artistnamn, som när Reginald Dwight började kalla sig Elton John. Ibland byter de i stället namn när de vill dra sig tillbaka, som när Clark Olofsson blev Daniel Demuynck. Oavsett omständigheterna finns alltid en tanke bakom det namn man väljer. Alla med ett uns svaghet för pojkboksromantik förstår till exempel varför Piratpartiets grundare Dick Greger Augustsson valde att bli Rick Falkvinge. Om vår Dick Turpin själv har valt att bli namne med Englands mest kände stråtrövare, hängd 1739 för häststöld, säger det förstås något om hans syn på världen och sig själv. Om hans föräldrar valde det åt honom, säger det en del om hans uppväxt. Det hade varit intressant att få veta vilket alternativ som gäller, men som vanligt ställer journalisterna inga frågor om det verkligt relevanta. 

Lördag 

Liberalerna, menar DN, är dödsdömda om de inte tar tillfället i akt och byter fot igen, nu när Sverigedemokraterna givit dem chansen. Mycket talar för att det ligger något i den tesen, för hur ska vi kunna skilja ut liberaler från vanliga människor om de inte är pålitliga i sin kroniska opålitlighet? 

Tyvärr tvivlar jag på om DN har rätt i sin optimism i nästa led: att ”en annan verklighet är möjlig”. ”Det behöver inte vara så här”, försäkrar tidningen, men min erfarenhet är tvärtom att det oftast behöver vara precis som det är. Alternativa verkligheter, hur lockande de än kan vara, rår sällan på verkliga verkligheter. Centerns alternativa verklighet, för att ta ett exempel, har inte hjälpt det partiet särskilt mycket, men är ändå begriplig: det är vanligt att extremt rika förlorar verklighetsuppfattningen och Centern sägs vara världens rikaste parti. För Liberalerna finns ingen sådan förmögenhet att falla tillbaka på. Jag befarar att partiet – även om det reser sig ur soffan nu, efter att ha suttit in sig i ett och ett halvt år – är bortom någon Westerbergseffekt. Dött om de gör det, och dött om de inte gör det, för att travestera amerikanerna. 

Som tur är går DN bättre än någonsin och har följaktligen råd att fortsätta förlora sin verklighetsuppfattning. Drömmen om den alternativa verkligheten kommer inte att dö med Liberalerna. 

Taylor Swift, världens just nu viktigaste person, gästades av såväl statsminister Ulf Kristersson som ställföreträdande statsminister Ebba Busch under gårdagens konsert, rapporterar pressen. 

”Vad är god? Vad är ond? Vi försöker leva som vi lär”, säger Lena Eriksson Åshuvud, avgående styrelseordförande i den tidigare ”räntefria” och fram till nyss ”goda” banken JAK, i ett ovanligt filosofiskt utbrott på DN:s ekonomisidor. Själv lockades jag aldrig av en ”räntefri” bank. Jag är inte muslim och vill trots allt ha förräntning på mitt kapital. Att JAK istället började kalla sig ”den goda banken”, när den förbjöds att kalla sig räntefri, mildrade inte min skepsis. Det framstod som ett kategorimisstag. Man kan tala om ”den goda viljan”, ”den goda fen”, ”en god bok”, eller rent av ”den goda jorden”, som Pearl Buck. Att anförtro ”den goda banken” sina pengar låter däremot lika ödesdigert som att hoppas på korrekt behandling av ”den festliga skattemyndigheten”. 

”Styrelsen och ledningen tyckte att det var ett svårt epitet att jobba med”, förklarar den avgående styrelseordföranden beslutet att kassera det registrerade varumärket ”den goda banken”, och man förstår henne. Den nye styrelseordföranden är gymnasieekonom och ”har jobbat på bank i många år”. Hans affärsplan är att banken ska växa, åtminstone så mycket att den kan betala tillbaka de medlemmar som banken i dagsläget inte får betala tillbaka, eftersom Finansinspektionen tror att det skulle leda till kollaps. Det låter som en god plan, men jag tror att jag väntar en aning innan jag hörsammar lockropet. 

I ett annat intressant reportage i samma tidning får vi veta att den svenska officerskåren tror på spöken. De lär sig det på militärhögskolan Karlberg, där Ulrika Eleonora sägs tända och släcka lampor, kasta tavlor på kaffeborden, visa sig på mobilfoton och läxa upp manliga föreläsare som tar sig ton. Ett medium har anlitats och kunde konstatera att det var ”tjockt med energier” i ett av slottets många rum. En amerikansk kontingent, på plats för att öva exercis, tyckte att det var så obehagligt att de lämnade slottet i förtid. ”De sa att det var någon som tittade på dem fast de var ensamma”, berättar en kapten. 

Själv undrar jag om det inte är den svenska militärens ovana att äta ärtsoppa i tid och otid som orsakar de ”energier” som får möbler att flytta sig, oförklarliga ljud att eka genom salarna och elen att kortsluta. Vad gäller amerikanerna är min erfarenhet att amerikanska militärer i tjänst alltid är måna om att vara artiga och dessutom tillhör en pryd kultur. De skulle aldrig genera sina värdar genom att nämna något om väderspänning. 

Söndag 

När ”statens folkbadsutredning” kom 1954, läser jag i ett utmärkt reportage av Patrik Lundberg i DN, grundade den sig i insikten att svenskarna var lortiga. Nu har ett antal kommuner drivits till konkursens rand på grund av ohemula investeringar i ”äventyrsbad”. ”Näst kärnkraftverk är badhus det svåraste man kan bygga”, säger Karl Lilja, ordförande i den oförglömligt namngivna organisationen Svenska Badbranschen. 

Själv har jag inte satt någondera fot i ett kommunalt badhus, sedan skolplikten tvingade mig att göra det, även om jag tvivelsutan bidragit till finansieringen av flera av dem. Jag tror inte att jag är påfallande lortig för den skull. 

Problemet med de kommunala badhusen, till skillnad från de romerska baden eller medeltidens och renässansens kurorter, är att de förlorat all syndig charm. Offentliga bad brukade vara frizoner där normal sedlighet fick stå åt sidan. Nu byggs de inte längre för könsmogna medborgare i behov av uppmuntran och förströelse, utan i första hand för att locka barn att i några ögonblick släppa sina mobiltelefoner. Det är förstås ett gott syfte, men både det ekonomiska och kulturella priset, i den meningen att vuxna människor blivit av med ännu en fristad, är högt. 

Skulle en ny folkbadsutredning tillsättas och göra en någorlunda ärlig bedömning av frågan skulle den med all sannolikhet komma fram till att det svenska folket sedan länge är alltför välskrubbat, i synnerhet gäller det barnen. Jag minns inte när jag senast såg ett barn täckt av en sund hinna smuts. Minsta fläck får varje förskolebarn att kräva ombyte och föräldrar och ”förskolepedagoger” understöder varje pimpinett utbrott. En framåtsyftande kommun, om landet har någon sådan, borde satsa pengarna på att bygga estetiskt och erotiskt tilltalande bad för vuxna utan vågmaskiner och rutschkanor, med några lerpölar och höstackar att lämna barnen i, utanför entrén. Det vore betydligt billigare, skulle göra alla inblandade gladare och dessutom stärka folkstammen. 

Taylor Swift, världens just nu viktigaste person, missförstås av manliga recensenter som inte känner till att hennes gitarrist turnerat med henne i 18 år, förklarar Irena Pozar i Aftonbladet. 

Ett lugnande besked: DN kan slå fast att wokeism och cancelkultur inte är ett problem på universiteten, eftersom universiteten som granskat universiteten kommit fram till att universiteten inte gör något fel. 

Måndag 

Filosofen J L Austin, som ägnade sitt avsevärda intellekt åt att minutiöst analysera vardagsspråket utan att hitta något särskilt som vi minns, höll seminarier som var rena ”skrattfester”, skriver Carl Rudbeck i Svenskan i en recension av en ny biografi över Austin. Det är en utmärkt artikel och kan säkert locka dem som helst ser att filosofin underkänner alla frågor av vikt och upplöser de frågor som är kvar, att läsa de 650 sidorna. Själv föredrar jag att vika året åt Kant, som just fyllde 300. 

Taylor Swift, världens just nu viktigaste person, fick Alex Schulman att åter bli förälskad i sin stad. Hon har också yttrat sitt första offentliga ord efter Sverigebesöket. Det lyder ”Stockholm!!!!”. 

Tisdag 

Det är med viss besvikelse som jag läser att påfågeln Tjikatilo, på rymmen från Karlshamn i Blekinge, har synts i trakterna kring Räntemåla, på gränsen till Småland. Hade Tjikatilo gått åt andra hållet hade han i stället varit i utkanterna av Österlen. 

Inget ont om smålänningarna, men jag tror att Tjikatilo hade trivts bättre här hos oss. Det är helt enkelt en klassfråga. En påfågel kräver en ståndsmässig omgivning och kommer knappast till sin rätt i granskog, bland torp och stenåkrar. Jag är rädd att hans öde, nu när han gått åt fel håll, inte kommer att bli annorlunda än det som många franska och ryska aristokrater mötte, då de flydde från respektive revolution och hamnade i alltför enkla omständigheter. Efter bara några år var prakten solkig och kvickheten avdomnad, till följd av lågkvalitativt sällskap. 

I det fall ni ser Tjikatilo, schasa honom söderut. 

Centerpartiet, som enligt de senaste opinionsmätningarna kanske precis kommer in i EU-parlamentet, vill utesluta Liberalerna, som verkar ramla ur EU-parlamentet, ur den liberala gruppen i EU-parlamentet. Det kan verka oförsonligt på gränsen till irrationellt, men sanningen är att ingen har ett bra svar på hur liberala gängkonflikter av det här slaget ska stävjas. De böljar fram och tillbaka, men finns alltid där under ytan. På lång sikt är sannolikt den enda lösningen att stävja nyrekryteringen. 

Det hade varit intressant om LO hade valt en tidigare skinnskalle till ordförande. Nu blev det inte så, även om Pim van Dorpel ”inte minns” om han var organiserad nazist, eller bara amatör. Ingen verkar tyvärr ha informerat LO i dag eller van Dorpel på den tiden, om att skinnskallar inte nödvändigtvis måste vara nazister. 

Vilken ungdomsstam Johan Lindholm, den hastigt inkallade ersättaren, tillhörde under tonåren har vi heller inte fått veta och det osar katt. Han är född 1964, vilket öppnar en stor mängd alternativ: Revival mod? Rude boy? Punkare? Skater? Rockabilly? Depprockare? Sloane ranger? Raggare? Synthare? Glamrockare? Scooterboy? Hårdrockare? New romantic? 

Det flesta alternativen kan säkert Sveriges arbetare leva med, men man kan inte ens utesluta att Lindholm varit en av dåtidens icke-rökande, icke-drickande, icke-drogande, icke-kopulerande veganska straight edgare. LO:s medlemmar bör kräva största möjliga transparens i frågan, så de får reda på om de hamnat ur askan i elden. 

Taylor Swift, världens just nu viktigaste person, ”har gjort mer för Sverigebilden än Svenska institutet någonsin kunnat drömma om”, skriver Hanna Fahl i Dagens Nyheter. 

DN lanserar i dag en ny och spännande diagnos, som dessutom har en akronym, DDD, som är lätt att minnas. Depersonalisations-derealisationssyndrom handlar om att plågas av overklighetskänslor och även om bara 81 svenskar hade fått diagnosen vid den senaste redovisningen har tillväxten varit imponerande 100 procent på sex år. Nu, när DN startat en artikelserie i ämnet, kan vi säkert se fram emot en än snabbare tillväxt, till psykologers och självhjälpsförfattares fromma. I just detta fall är plattformen dessutom ovanligt lämplig. Vi är många som får en släng av DDD när vi läser DN. 

Onsdag 

Gérard Depardieu, 75, tilldelade ”kungen av paparazzis” Rino Barillari, 79, flera slag i ansiktet på Via Veneto i Rom i går, läser jag i New York Times. Det hela skedde vid Harry’s bar (en annan än den riktiga i Venedig) där också Fellini spelade in flera scener till La Dolce Vita, inklusive den scen som gjorde att kändisfotografer för all framtid blev kända under namnet ”paparazzi”. 

Slagsmålet mellan de äldre herrarna resulterade i kraftigt blodvite, men det är vittnesskildringen av den heroiske, nästan åttioårige Barillari som verkligen är värd att uppmärksamma: 

”När herr Depardieu satte sig i en bil efter skärmytslingen ’kastade sig herr Barillari framför bilen och fortsatte fota’ berättade herr Riotta. Bilen girade för att inte träffa den orädda herr Barillari, som fotograferade bilens registreringsskylt. Därefter föll han till marken.” 

Herr Barillari har arbetet hårt för att förtjäna sin kungatitel. En utställning om hans sextio år som fotograf berättade om 163 resor till akuten, elva brutna revben, en knivattack och 76 sönderslagna kameror. Efter tisdagens prövning måste varje anständig person fråga sig vad vi kan göra för att herr Barillari får det erkännande han förtjänar. Inspirerad av det aktuella Polarpriset slås jag av tanken att vi kanske kan slå samman Hasselbladspriset och Jerringpriset – som aldrig tidigare delats ut i en kampsport, undantaget brottning – och utse herr Barillari till pristagare. Postumt, om det skulle visa sig att han inte reser sig igen. 

Taylor Swift, världens just nu viktigaste person, spelade låten Love Story när Rasmus Lund gick ned på knä och friade till Nathalie Lundgren, som blev ”jättechockad”, rapporterar Sveriges Radio. 

Jag är inte säker på att Sara Skyttedal vinner särskilt många väljares hjärtan, än mindre deras röster, med den beskrivning hon gör av sitt eget parti, som inte är ett parti, inför EU-valet: 

”En öppen lista gör det också fritt fram för kompletta jubelidioter som Rasmus Paludan att kandidera.” 

Det var Altinget som först rapporterade att koranbrännaren Rasmus Paludan, liksom 500 andra entusiaster, skrivit upp sig på den öppna lista som kallas Folklistan. Skyttedal säger att han inte är välkommen, men kan inte göra något åt saken. Paludan säger att Skyttedal är oförskämd. Det ligger något i båda dessa sentiment. Men Skyttedals beskrivning av sitt eget parti är trots allt onödigt hård. Som alla svenska väljare vet är det fritt fram för kompletta jubelidioter att kandidera, även på de slutna listor som partierna kontrollerar. I just det avseendet är inte Folklistan något avgörande undantag.  

Det återstår förstås att se om ännu en komplett jubelidiot kan ge Folklistan den skjuts den hittills inte fått: DN/Ipsos rapporterar i dag att ”övriga partier” tillsammans får 2,9 procent inför EU-valet. Där samsas Folklistan med Medborgerlig samling, Piratpartiet och Alternativ för Sverige. Ett bättre alternativ vore förstås att samtliga partier fick 2,9 procent, så att vi slapp skicka några oanställningsbara och beskäftiga människor alls till den ständiga flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg. Det finns mycket att göra härhemma, till exempel vad gäller parkskötsel och skovård. 

Torsdag 

Det brukade vara ett välkänt faktum att om man vill hålla något hemligt är det säkraste sättet att säga det i riksdagens talarstol. Antagligen räknade Johan Pehrson, som vi skämtsamt kallar Liberalernas ledare, med att det fortfarande stämde när han viskade ”lite mer tjafs” till Jimmie Åkesson då han skulle upp och debattera mot honom i gårdagens partiledardebatt. Åkesson svarade med en vänskapligt knuten näve. 

Expressen citerar samtidigt en ”källa på en mycket central post” inom Liberalerna, som säger att en regeringskris ligger i korten om Liberalerna åker ur EU-parlamentet, vilket verkar vara precis vad som kommer att ske, utom i DN/Ipsos mätning, där Liberalerna alltid får 4,7 procent. Det är förstås svårt att bedöma uppgiften, eftersom en ”central post” förutsätter att det finns ett centrum i partiet. Kanske vore det enklaste att regeringen avgår omedelbart och överlämnar makten till en junta, ledd av någon karismatisk person, som hela svenska folket har förtroende för. Riksdagen kunde fortsätta som förut, enligt de gamla reglerna som gör att vi slipper bry oss om den. Taylor Swift, världens just nu viktigaste person, är förstås det naturliga valet. Och apropå det: 

Taylor Swift, världens just nu viktigaste person, kanske har checkat in i trädhotellet i Harads, rapporterar Norbottens-Kuriren med hänvisning till den lokala nöjespodden Kranen. 

***

Läs även: Risken är stor att Kalla fakta ödslat månader

Läs även: Miljöpartiets impopularitet bådar för snar framgång