Skippa frihetssnacket – gör en konstinstallation av hela skiten!
Den borgerliga frihetskampen har pågått länge. Men hur ska alla frihetsvänner förhålla sig till den nya regeringens politik?
Toppbild: Unsplash / TT
Det pågår en liten mini-kamp om friheten i borgerligheten. I och för sig, den har alltid försiggått, men eftersom Sverige inte varit strösslat med borgerliga regeringar genom åren, så är läget ändå lite speciellt. Att jag skriver liten mini-kamp beror på att spåren av den är knappt märkbara, för den som inte befinner sig inne i labyrinten, eller i varje fall väldigt nära.
Men först: var du med på sjuttiotalet finns det risk att paralleller infinner sig. Frihet då var att slippa det gamla borgerliga klassförtrycket. Det slapp man genom att bli medveten. Och förbli medveten om samhällets alla bakhåll, som bara en stark (socialdemokratisk eller kanske ännu hellre en riktigt socialistisk, kanske t o m kommunistisk, därom tvistade de) stat kunde tillhandahålla.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nu har ordet woke ersatt medveten, nu ska vi vara vakna och helst stay woke, på vakt mot samhällets alla… ja, ni fattar.
Kampen om att uppnå det rätta, genom att göra det rätta och helst av allt förstås, vara helt rätt, är tillbaka. Samma visa sjungs av kommissarier, till förväxling lika sjuttiotalets vänsterarmé.
Så till den inomborgerliga frihetskampen. Hur ska alla frihetsvänner, libertarianer, nyliberaler och vanliga individualister förhålla sig till den nya regeringens politik? Är den tillräckligt frihetlig?
Som ofta tar man sig an frågan ur vad som brukar kallas cykelställsperspektiv, men lyft blicken. Nu har vi alla dessa fantastiska elsparkcyklar. Det är el ja, men det är varken spark eller cykel. Det är helt enkelt en helt omöjlig manick som visat sig bära på fröet till en riktigt besvärlig frihetsfråga.
Carl Bildt har setts kasta sig fram på manicken, en signal så god som någon om att det kan röra sig om en framtidens frihetsfråga. Stockholmstrafiken har risat ihop och det är numera svårt att hitta vanlig taxi, eller ens en Uber. Och lyckas man med det kan man ändå bli stående. Eftersom broar byggs om och gator grävs upp, i en aldrig sinande ström. När sen busshållplatser dras in och tunnelbanan är överfull återstår liksom bara ”elsparkcykeln”. Eftersom den snart är enda sättet att komma fram, förutom att gå då, så är det klart att den kan beskrivas som en frihetsfråga. Men varför ska vi argbigga oss om dessa larviga manicker, när ingen får stå till svars i huvudfrågan. Varför har vi en fullständigt igenrisad infrastruktur i huvudstaden?
Det existerar en fullkomligt fantastisk förmåga att läsa in frihetsgrader i alla dessa detaljer. Men vart tog friheten att slippa bli påkörd av en elsparkcykel vägen?
Ett annat tvisteämne är legalisering. Av droger. Ska det bara vara marijuana? Eller alla droger? Kommer en legalisering att leda till att förortsskjutningarna försvinner? Eller kommer maffiagängen efter en legalisering att fortsätta kriga om andra revir? Inget vet, men känslorna är heta. Att drogmissbrukare är några av de allra minsta fria människorna i ett samhälle, är inte ett dugg intressant. Friheten för Svensson att köpa knark, står över fenomen som injektionslounger, kaliforniskt förslag för att hindra att droganvändare dör i överdoser. Larvigt att diskutera när storbolag ligger redo att börsintroducera cannabis. Vi kör, den fria framtiden är här nu!
Men vart tog friheten att slippa mumbojumbo vägen? Friheten att slippa verbala uppsträckningar för socialt ansvarstagande, framför idén om total tonårsrepublik?
Jag är helt enkelt tvungen att göra mina libertarianska vänner besvikna. Det ni mest av allt liknar är sjuttiotalets magistrar. Bara med omvända förtecken.
Tänk att det är precis lika deprimerande att bli åthutad från vänster som från höger. Skulle man någon gång under livets gång skulle kunna få slippa dessa rosenkindade kommissarier?
För att lugna nerverna tänker jag en stund på Lars Vilks och hans omkväde: Allting är en fördel.
Men det är svårt att följa honom in i detta stoiska. I stället gör sig en annan av hans deviser påmind: Försök inte göra det bättre. Försök i stället att göra det värre.
Gräv upp fler gator, gärna så många som möjligt och samtidigt! Uppmana elsparksföretag att slänga in fler ”cyklar”. Och legalisera alla droger, på en gång. Vi testar vad som händer och gör en konstinstallation av hela skiten! Då slipper vi höra det gnälliga frihetssnacket.
