Skippa skampålen
Att hedra Nelson Mandelas minne blev hela världens angelägenhet förra veckan. Mycket närmare går det inte att komma ett helgon; »medlevande förebild«, som katolikerna kallar det. Alla vill ha en bit av Nelson, hans mod och tålamod, hans mänskliga värme och politiska förstånd. Det är ju begripligt! Åtråvärda bristvaror i vår tid, liksom i alla tider.
Sorglig – men begriplig – är den solkiga strid som brutit ut bland hans arvingar. Där slåss barnbarnen i byarna Qunu och Mvezo bokstavligen om farfars döda kropp. Samtidigt slåss svenska politiker om det ideologiska arvet efter Mandela. Och precis som de egoistiska barnbarnen i Qunu har de mest egna fördelar för ögonen, inte direkt argument för mänsklighetens bästa.
Stopp nu! Ska inte rätt vara rätt, historiska fakta få tala? Historieförfalskning gör ju ingen glad.
En av frågorna har varit huruvida moderaterna har lika stor rätt att sörja Nelson Mandela som andra. Moderata samlingspartiet var som enda riksdagsparti i Sverige 1987 motståndare till en bojkott av Sydafrika och sydafrikanska produkter. Därför bör Fredrik Reinfeldt säga »förlåt«, tycker Lars Ohly (v) och Carina Hägg (s). Det tycker inte Carl Bildt:
– Vi var skeptiska till ensidiga svenska sanktioner. Det är en linje vi har i dag också, och som socialdemokraterna har i många andra sammanhang, säger Carl Bildt till TT.
Moderaterna var inte ensamma motståndare. Socialdemokraterna sa nej fram till 1986, trots att både Danmark och Norge sällat sig till bojkotten. Fackförbundet Metall var också mot, och förordade samarbete även med andra aktörer än ANC. Men ännu har ingen krävt att Karl-Peter Thorwaldsson ska be om ursäkt.
Ulf Adelsohn fick i förra veckan fått påskrivet för sitt ordval på sjuttiotalet om »de stackars negrerna« i Sydafrika, som riskerade att bli arbetslösa vid en bojkott. Men personligen var han motståndare till apartheid och röstade för bojkott, försäkrade han i radions »Studio Ett«.
Där medverkade också författaren Per Wästberg, en av de enskilda svenskar som vet mest och gjort mest i kampen mot apartheid. Intressant var att höra honom berätta om revor i den kulturella bojkotten:
– Astrid Lindgren ringde och undrade om Pippi Långstrump skulle bojkotta Sydafrika. Absolut inte! Pippi är en rebell, hon behövdes. På samma sätt tyckte vi att Peter Weiss pjäs »Marat/Sade« skulle ges ut och spelas i Johannesburg.
Behöver Fredrik Reinfeldt skämmas för att närvara vid Nelson Mandelas minneshögtid? Nej, lika lite som Lars Ohly behöver skämmas över beslut som hans parti fattade under tidigt femtiotal, när Stalin ännu levde. Det viktiga är att minnas partiets historia.
Just Lars Ohly höll halsstarrigt fast vid begreppet »kommunist«, när de flesta av hans partikamrater för länge sedan slutat använda det. Kreativt försökte han skänka ordet värde av utopiernas goda förhoppningar kring ordet, och dra ifrån de reellt existerande kommunistregimernas brott. Det gick inte ihop.
Lika välmenande, och bottenlöst okunnig, var Sofia Arkelsten när hon som moderaternas partisekreterare häromåret försökte förklara att partiet drivit på i kampen för allmän rösträtt. Så var det ju tyvärr inte. Högern, eller Allmänna rösträttsförbundet, var inbitna motståndare till rösträtt för kvinnor och medellösa män.
Det var liberaler och socialdemokrater som hade rösträtten på sitt program. Men när den kvinnliga rösträtten fyllde femtio 1969, tog sossarna åt sig hela äran. Det retade gallfeber på en radikal liberal som Bang.
Samtidigt fanns det demokratiska motståndsfickor långt in i högern. Ska jag välja en tar jag Lydia Wahlström, historiker och kvinnorättskämpe, en färgstark och besvärlig dam, och pionjär för mänskliga rättigheter. Inte nog med att hon gjorde stora insatser i kampen för kvinnlig rösträtt. I sina memoarer från 1949, »Trotsig och försagd«, beskriver hon sin bisexualitet, och sin kärlek till kvinnor. Varsågod, moderaterna, i Lydia Wahlström har ni inte bara en av demokratins mödrar, utan också en av landets första hbtq-pionjärer – utan någon som helst historieförfalskning. Men det utmärkande för Lydia var att hon tänkte självständigt, tog personliga risker och inte lydde partipiskan. Det är ju inte populärt i något parti. Självständiga röster brukar hyllas först när de har blivit oförargliga i historiens ögon.
För övrigt måste ni se Anna Odells »Återträffen«. Den tillhör de mycket sällsynta filmer som är haussade med rätta, och ännu listigare än man trott. Dessutom är denna mobbningshistoria ljus, hoppfull och rolig! Det har väl inte riktigt framgått av recensionerna.
