Skolan blir som FN:s generalförsamling – utan tolkar

Är man en obehaglig typ om man tycker att det är bra att människor i Sverige kan tala svenska med varandra?

Nej, bara blådårar skulle öppet påstå något sådant, men frågan om svenska språket som allmänt kommunikationsmedel har ändå fortsatt att vara förunderligt inflammerad, som om trampet av nassestövlar hördes i bortre änden av SFI-korridoren. Det är mer suspekt att prata om svenska åldringars behov av svensktalande hemtjänstpersonal än om somaliers önskemål om begriplighet på somaliska.

Beror det på att svenskan är ett litet språk (om än lika stort som somaliskan)? På att svensken förenar sin stolthet över moderniteten med en självutplånande upplevelse av att det ändå måste vara något fel på hela samhällsbygget? Borde vi i stället tala EU-engelska eller, för att hänga med i de demografiska svängarna, arabiska?

Runtom på jorden finns tusentals olika språk, många av dem utrotningshotade när de yngre inte längre lär sig dem. Ibland sägs det att svenskan är ett svårt språk, men vilka tungomål är enkla? Navajo, som är vanligt förekommande i navajoreservatet i sydvästra USA och lärs ut i skolorna där, låter som när man spelar ett kassettband baklänges. Eftersom inga utomstående förstod vad som sades använde den amerikanska militären navajo som kodspråk under andra världskriget.

Hur knepigt kan det då vid en jämförelse vara med svenskans sje-ljud eller de och dem? Det är till skillnad från navajo inte någon hemlighet, tvärtom ligger det öppet som ett erbjudande, med gratis undervisning över hela landet och språkkaféer drivna av engagerade frivilliga. Möjligheterna att lära sig svenska ingår i vårt samhälles strukturella välvilja.

Samtidigt har SFI länge varit ett sorgebarn, med okvalificerade lärare och lycksökande entreprenörer som vid kommunala upphandlingar konkurrerat med priser som legat på samma låga nivå som förväntningarna på de studerande.

Malmös gamla motto "Mångfald, möten, möjligheter" är kanske inte helt uttjänt, men en biträdande professor vid stadens universitet, Erica Righard, vill nu ta det till ett högre stadium genom att tala om "superdiversitet", ett uttryck för att det inte längre finns någon majoritetskultur, att alla kulturer i sig är heterogena och att svenskan reducerats till ett språk bland många. Allting flyter, allt fast har förflyktigats.

En slutsats blir att barnen bör undervisas på sina föräldrars modersmål eller – helst – någon sorts språkligt collage som kan se olika ut i olika klassrum. Detta kallas på obegriplighetssvenska för transspråkande. Skolan blir som FN:s generalförsamling, fast utan tolkar. I stället för tvåspråkighet ges plats för en "blandning av stilar" med "språköverskridande praktiker", vilket skulle kunna översättas med kreolkultur med pidginfraser. Språket upphör att vara "ett självändamål i sig självt". Babels torn störtas till marken.

Numera har drygt två tredjedelar av Malmöborna i åldern 5-19 år utrikes bakgrund, och andelen ökar år för år. I en rapport till kommunens tillväxtkommission använder Erica Righard begrepp som "synvända" och "avlärande". Detta är också ett slags språk, till sin karaktär färgat av väckelsens engagemang och akademins slutenhet. Dessutom är det en form av bullshit eftersom så många sidor används för att komma fram till att beslutsfattarna måste ta hänsyn till pågående omvandlingar av staden när de fattar sina beslut.

Hon har förstås ändå rätt i att man tvingas fundera över hur man ska bete sig med ett samhälle, som på bara några decennier fått sina förutsättningar så fundamentalt förändrade.

Här finns i alla fall erfarenheter av den språkteori – man måste först lära sig modersmålet för att sedan ta sig an svenskan – som varit förhärskande de senaste decennierna: många ungdomar födda i Sverige talar så bristfällig svenska att det blir ett handikapp för dem i skolan och arbetslivet.

Forskningen på det här området utgörs av en samling antaganden, där teorin har blivit både slutsats och doktrin, och samtidigt hävstång för dem som vill doktorera på sin tro.

Förmodligen finns det inte någon universallösning på problemen med bristande språkförståelse. Vissa kommer aldrig att lära sig ett nytt språk, andra har ingen lust. Ändå borde man kunna enas om att det är positivt om barnen använder det inhemska språket ihop med andra barn och inte hålls avskilda i en gettoiserad miljö med avståndsmarkeringar mot samhället de växer upp i.

Toppbild: Babels torn

***

Läs även: I välfärds-Sverige kan man inte skylla på socioekonomin

Läs även: Framtiden är inte så ljus som vi tror