Skolan måste ställa högre krav på ansträngning
Dagens anpassningsåtgärder går ut på att eleverna ska slippa göra det som upplevs som jobbigt, när de i stället borde få massor av träning i just de krävande delarna.
Toppbild: TT
Den senaste Pisa-mätningen, som visar på ett betydande tapp i såväl matte som läsförståelse för svenska elever, har rönt befogad uppmärksamhet. En nation vars framtida arbetskraft inte kan räkna, läsa och skriva är förlorad i den globala konkurrensen. Inga arbetsmarknadsreformer i världen kommer kunna kompensera för det faktum att dagens barn saknar basala kunskaper, men är marinerade i normkritik och maktanalyser.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Att det blivit så här beror på en rad faktorer: en stor demografisk förändring av elevunderlaget som skapar större kunskapsklyftor, ett i grunden omöjligt uppdrag, där skolan förväntas såväl fostra som (ut)bilda, en lärarkår som har svårt att attrahera de duktigaste studenterna, en lärarutbildning som inte i tillräckligt hög grad lär ut konsten att lära ut, ett otydligt betygssystem och målrelaterade betyg som i många delar inte är anpassade efter elevernas kognitiva förmågor.
Men låt mig lyfta en annan faktor som handlar om synen på kunskap, ansträngning och förväntningar. I svensk skola har det blivit allt vanligare att utgå från elevens ursprungsmiljö – inte att kompensera för den. En skolforskare jag en gång talade med sammanfattade det enligt följande: ”Skolans uppgift är att anpassa eleverna till samhället, inte att bibehålla elevernas olikhet och att kräva av samhället att det ska anpassa sig efter eleverna. Dagens anpassningsåtgärder går ut på att eleverna ska slippa göra det som upplevs som jobbigt, när de i stället borde få massor av träning i just de krävande delarna. Anpassningarna leder i många fall till att de svagaste eleverna aldrig får känna på hur det känns att lyckas. Skolan behöver därför sluta anpassa tillbaka barn till sina ursprungsmiljöer: "Putte kan inte läsa för att hans föräldrar inte läser, därför ska han också slippa.”
I dag lär sig inte barn, oavsett bakgrund eller socioekonomi, värdet av ansträngning, av att traggla och genom repetition uppnå förkovran. Dagens barn har ett mer begränsat koncentrationsspann, de är vana vid snabba intryck och har svårt att fokusera, särskilt om det som kräver uppmärksamhet kan kategoriseras som ”tråkigt”. Boven i detta drama är sannolikt alla de appar som riktar sig till barn men också hur barnprogram i dag konstrueras; snabba intryck, korta klipp, mycket färg, musik och rörelse. Allt sammantaget odlar en passivitet som dödar såväl kreativiteten som förmågan att stanna i det som upplevs som tråkigt.
För att lyckas i skolan krävs uthållighet, flit och en vilja att nöta. Detta förutsätter disciplin och en förmåga att kunna avstå från omedelbar njutning, för att långsiktigt få tillgång till en större utdelning. Men dessa egenskaper, eller verktyg som de i praktiken blir, tränas inte naturligt och kontinuerligt någonstans – allra minst i skolan – trots att de är helt centrala för den som vill lära sig alltifrån studieteknik till att forma en vacker handstil. Eller att sparka boll som Zlatan, för den delen.
Den svenska skoldebatten har i decennier intresserat sig mer för form än för innehåll, för vinster och friskolors vara eller icke vara. Det har flyttat fokus från det primära till det sekundära. För de flesta föräldrar som springer på öppet hus för att välja barnens första skola är vem som driver skolan underordnat. Det enda som spelar någon roll är vilken skola som ger ens barn bäst möjligheter att lära sig räkna, läsa och skriva, som ser ens barn, barnets styrkor och svagheter och som väcker och förmår bibehålla intresset för det livslånga lärandet.
***
