Skolans problem: ”För mycket flum och för mycket invandring”

Det huvudsakliga problemet med den svenska skolan är att den styrs av en riksdag som inte vill att den ska nå de uppställda ambitionerna. Tyvärr finns ingen annan tolkning för mig att göra. Både Skolkommissionen och Jämlikhetskommissionen har producerat en mycket omfattande dokumentation av vad som håller tillbaka kunskapsresultaten, vidgar skillnaderna och därmed cementerar ojämlikheten. Mitt i samhällslivet, med skattefinansiering, drar marknadsskolan isär samhället. Det hör till saken att problemen har förutsetts och varnats för alltsedan 1990-talet. Men majoriteten av riksdagens politiker lyssnar helt enkelt inte. 

Det fria skolvalet förstärker bostadssegregationens inverkan på den sociala skiktningen av skolan. Fri etableringsrätt, skolpengssystem och diverse kösystem, drar steg för steg undan resurser från de elever som behöver dessa bäst, underminerar de kommunala skolornas verksamhet, samtidigt som resurser i stället kanaliseras till vinstjagande skolkoncerner där glädjebetyg och avsteg från läroplaner och riktlinjer systematiskt uppfinns för att frigöra vinstutrymme i budgeten. Alltmer resurser åtgår till rättsprocesser där kommuner och friskolor står mot varandra, liksom till utvärderande och kontrollerande offentliga insatser i ett system som består av aktörer med synnerliga skäl att agera bedrägligt. En och annan lärares själ brinner upp i skam och självförakt. 

I den bredare samhällsdebatten har debattörer som Linnea Lindquist och Marcus Larsson för länge sedan slagit knockout på marknadsskolan och det har spekulerats i att ett DN-reportage med antisolcellsaktivisterna, kjollängdsmätarna och friskolemiljardärerna Bergström ska ha beseglat valutgången 2022. De expansiva skolkoncernerna gör dock ständigt nya affärer, numera ofta också fastighetsaffärer, och cementerar sitt politiska inflytande. Alltjämt har man ett grepp om hela den forna borgerliga alliansen och SD, medan V, S och MP just nu i viss mån står pall för de idoga försöken att infiltrera, övertyga och övertala politiskt aktiva att verka för marknadsvänligare linjer. Å andra sidan fattades i närtid lite i skymundan regeringsbeslut om att mot utredares förslag öppna för att utbildning ska betraktas som en ”ekonomisk tjänst” i EU-rättslig mening (Reformisternas välfärdsrapport, s. 33-35) – en antydan om att vinstskolelobbyn haft ett starkt inflytande över relevanta utvalda tjänstemän i regeringskansliet och kanske i partiledningar.

Är allt nattsvart? Nej, naturligtvis inte. Det finns sämre skolsystem. Det beror dock inte på det svenska skolsystemets utformning, utan på dess relativt goda ekonomiska resurser totalt och ett elevunderlag från ett på många sätt rikt och välmående samhälle, något som starkt inverkar på hur skolan fungerar. Det svenska skolsystemet är dock så dåligt utformat att det sakta men säkert inverkar negativt på det omgivande samhällets karaktär genom att forma medborgare med i genomsnitt svagare kunskaper, mindre bildning och mer begränsade erfarenheter än de förtjänar och vad som vore möjligt med de resurser som vi skjuter till varje år. 

Under våren kommer proposition att läggas mot bakgrund av Björn Åstrands utredning med förslag bland annat om gemensamt nationellt antagningssystem och reformering av skolpengen så att kommunala skolor ersätts för sitt de facto ansvar att hålla kapacitet för att ta emot alla skolelever. Små steg i rätt riktning tror jag de flesta insatta anser. Men kommer riksdagens ledamöter att ta ens dessa?

Jag tvivlar.

Markus Kallifatides

Den svenska skolans allvarligaste problem kan beskrivas i två termer:

Flummet gjorde sitt intåg när en postmodernistisk kunskapssyn etablerades från 1960-talet och framåt och fick grepp om verksamheten. Postmodernismen är ett uppror mot upplysningstanken och vetenskapens landvinningar. Den hävdar att det inte finns några objektiva sanningar eller universellt förnuft, bara olika berättelser om verkligheten. Anspråk på oväld är maktutövning.

Skolans uppgift blir därmed inte att förmedla kunskap. Lärandet ska i stället vara en kritisk process, och skolan ska bidra till självförverkligande och samarbete, inte till tävling om kunskaper. Som Lärarutbildningsreformen LUT 74, från 1985, uttryckte det: ”Skolan ska vara en livsform som har sitt eget värde. Den måste ge möjlighet till jagförverkligande gemenskapsupplevelser och solidariskt samarbete.”

Med det följer att det helst inte ska finnas några betyg, några läxor eller några lärare med kunskapsförmedlarens auktoritet. Utan, åter med LUT 74, en kunskapstillägnelse ”där läraren är mer stödjande och stimulerande än direkt förmedlande”. Med den ansatsen följer en urgröpning av lärarens anseende i samhället i allmänhet och inom skolan i synnerhet.

Den omfattande invandringen till Sverige inleds ungefär samtidigt som dessa flummiga idéer börjar förverkligas. Blandningen blir en häxbrygd.

Barn från hem med utbildade föräldrar som månar om kunskaper, kan klara sig igenom skolans flumpedagogik relativt oskadda. För barn till invandrade föräldrar, ofta med lägre utbildning och alltid med ett språkligt handikapp, får flumskolan en förödande effekt, eftersom föräldrahemmet inte kan utgöra samma motvikt.

Såväl infödda som invandrade föräldrar med sämre förutsättningar att bistå sina barn, men med förhoppningar om att barnens skola ska bibringa dem kunskaper, kunde förr genom uppmaningar och kontroll kompensera egna svagheter: ”Gör din läxa! Höj dina betyg! Lyd läraren!”. Men om betyg och läxor är av ondo, läraren en förment handledare och inte kunskapsförmedlare och skolan en plats för gemenskapsupplevelser, står sig sådana uppmaningar slätt.

Flumskolan har berett marken för misslyckandet och den stora invandringen har exponerat dess magnitud; ett misslyckande som till huvuddelen ska tillskrivas den svenska socialdemokratins kapitulation för två riktigt dåliga idéer: postmodernismens kunskapssyn och att stor invandring skulle vara oproblematisk.

För att dölja detta sitt bakslag har socialdemokratin och vänstern i stället gett sig på friskolorna, en sektor som, i jämförelse med vad den offentligt administrerade åstadkommer, ändå inger ett visst hopp.

Agerandet överraskar inte. Så har det sett ut historiskt.

När han hade kört sitt land i botten, gav Zimbabwes Robert Mugabe sig på de vita farmarna, den enda kvarvarande sektorn i jordbruksnäringen som fungerade väl. Idi Amin Dada kastade ut Ugandas indiska minoritet med motiveringen att de som parasiter intjänade en femtedel av nationalinkomsten medan de bara utgjorde en procent av befolkningen.

Den politiska makten erkänner sällan fel. Den utser syndabockar.

Också det är ett stort problem för svensk skola.

-----

PS För transparensens skull ska här nämnas att författaren av dessa rader är styrelseordförande i ett marknadsnoterat bolag med friskolor inom förskole- och grundskoleverksamhet. Detta uppdrag har jag tagit bland annat på grund av mina åsikter ovan. Samt annan mer relevant kompetens. DS

Thomas Gür

***

Läs även: Hakelius: Barbara Bergström perfekt offer för af Kleens yxjobb.

Läs även: Långläsning i Fokus om vinster i välfärden: Kapitalet flyr välfärdssektorn

Du har väl inte missat? Erik Hörstadius artikelserie över den svenska invandringspolitikens historia

Kommentarer, nyheter och fördjupning - teckna din Fokus-prenumeration här