Skolans våta jämlikhetsdröm skapar förloraridentiteter

När senaste PISA-undersökningen damp ner i december uteblev de stora debatterna, trots usla resultat. Svenska skolans försvarare kunde peka på att andra länder minsann också gick dåligt; det fanns en trolig pandemieffekt. Plus att om man rensade för resultatsvaga invandrargrupper, stod sig våra niondeklassare rätt bra i konkurrensen. Skolans kritiker kunde känna förtröstan i att det numera råder konsensus kring att demontera det värsta flummet; det som stadfästes i och med 1994 års läroplan och innebar att eleverna skulle bli sina egna lärare och att det var auktoritärt och mossigt med lärare som förmedlade etablerat kunskapsstoff. 

För närvarande klurar en utredning på skolans hjärta: kunskapssynen och pedagogiken. I direktiven talas om ”en tydlig kunskapsinriktning med fokus på fakta och ämneskunskaper”. Redan utbildningsminister Anna Ekström (S) tog stapplande steg i den riktningen. Att katederundervisning, fakta – och faktiskt även studierogivande disciplin – har sin plats i landets klassrum är alltså ingen kontroversiell högersynpunkt. 

På en annan punkt göms däremot ett möjligt frö till kommande konflikt. Utredaren ska nämligen ”lämna förslag på hur progressionen mellan årskurser bättre kan anpassas efter barns kognitiva utveckling” och på hur ”läroplanerna bättre kan anpassas till olika elevgruppers kognitiva förutsättningar”. Är detta en utmaning av en av svensk skolpolitiks allra heligaste kor: det kompensatoriska uppdraget? 

Exakt vad detta uppdrag går ut på, råder det förvisso delade meningar om. I mjuk tolkning handlar det om att alla elever – oavsett socioekonomiska förhållanden, neuropsykiatriska hinder och dylikt – ska få adekvat hjälp att uppnå kunskapsmålen. Men för en lite hårdare tolkning räcker det att läsa i Skollagen 1 kap. 4 § 2 stycket: ”En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen." 

Ställ detta mot nyss citerade utredningsdirektiv om olika kognitiva förutsättningar. Eller mer burdust uttryckt: Vissa elever är (studie)obegåvade, andra fyllda av talang. Vilket förstås är sant. Och inget fel i det. Det är ju en rikedom i vår herres hage, att det finns olika kreatur. Ingen naturlag säger att alla barn ska gilla tyska starka verb och andragradsekvationer; eller för den delen trimmade moppar och hårda tacklingar på grusplan.  

Men skollagen vill alltså att det genetiska och familjemässiga bagage eleven kommer med, ska neutraliseras. Det är så totalitärt och bisarrt att bara ett 68-skägg skulle kunna komma på det. Pröva att översätta det till sport och musik, där det ju är oomstritt att speciellt begåvade och motiverade barn ska få utveckla sin talang: ”Nähä, du, lille Zlatan, här ska du inte komma och dominera med ditt bollsinne och alla timmar av spontanfotboll, nu ska vi uppväga skillnaderna mellan dig och glasögonormen Petrus”. Stackars Petrus kommer förstås att hata sport, om han måste mäta sig mot överlägsne Ibrahimovic. Medan ADHD-Adde och Drömska Doris tappar allt fokus på matten, om det går för fort fram. Samtidigt som även Petrus tappar intresset, eftersom det går för långsamt. 

Tidigare fanns något som hette allmän och särskild kurs i åtminstone några ämnen: matematik och främmande språk. Men eftersom skolpedagogernas våta jämlikhetsdröm lydde att alla elever egentligen är lika duktiga och intresserade, om man kompenserar för olika uppväxt, så avskaffades i och med läroplanen 1994 all nivågruppering i grundskolan. Vilket saboterade för både Petrus och Doris, nu båda tvingade att hålla medelmåttans fart. 

Det finns en rik internationell forskning kring detta. Engelska skolinspektionen Ofsted sammanfattar: ”Nivågrupperingens effekter är komplexa, men det finns tydliga mönster. Resultaten blir bättre och undervisningen mer effektiv när elever grupperas efter förmåga.” 

En sorglig bieffekt av att sätta svaga elever i för svåra sammanhang, är att de känner sig korkade. Det som är tänkt att stärka dem – dela bänk med studiebegåvade och ”smittas” av deras iver – skapar i stället förloraridentitet. 

Skolans kompensatoriska uppdrag må vara ädelt syftat. Men det bygger på en lögn om likhet. Skolans mål borde väl ändå vara att hjälpa alla barn nå sin fulla potential. Inte att eliminera de skillnader som gör barnen unika. 

***

Läs även: Vad blir det av barn som aldrig får tävla?

Läs även: Myndighetsmoralismen sabbar liv