Skrämda till tystnad

Surdegarna i svensk politik är legio. Skolan, förstås. Ungdomsarbetslösheten. Sjukfrånvaron. Integrationspolitiken. Nedärvda från den förra regeringen men än så länge utan tydlig strategi även efter regeringsskiftet.

Svensk inrikespolitik kännetecknas av djupa och oförlösta strukturproblem. Flera av dem kräver ingrepp tvärs över flera politikområden, samt att välartikulerade särintressen tacklas. Just det betyder också att ingenting görs.

Bostadspolitiken är antagligen det mest misshandlade och mest misskötta av alla politikområden. Bostadsköerna är långa, rörligheten låg. Ungdomar kommer inte in på marknaden. Segregationen tilltar. Sysselsättning och tillväxt drabbas. Än värre lär det bli med fortsatt migration och snabb urbanisering – och för lågt byggande.

Men politiken gör skvatt intet. Den förra regeringen satte i gång störtskurar av utredningar. Men den drev igenom skatteändringar som skadade bostadsmarknadens funktionssätt. Den nya regeringen har hittills inskränkt sig till att vilja trycka in lite subventioner i ett illa fungerande system – utan att försöka rätta till de grundläggande felen. Den medicinen lär inte hjälpa.

Hur har det kunnat bli så illa? För det första har politiken splittrats upp i olika stuprör utan inbördes sammanhang. För det andra har politikerna tagits som gisslan av högljudda särintressen. Den första faktorn har medfört att ingen längre ser eller ansvarar för helheten. Den andra att ingen längre ens vågar tala för helheten.    

De stora subventionerna till byggandet avvecklades i enighet för 20 år sedan. Men branschen är fortfarande kringgärdad av snåriga regleringar. Marknaden tillåts inte styra priserna inom hyresbeståndet. Kommunernas planmonopol har skärpts, inte mildrats. Och skattesystemet har blivit än mer destruktivt, genom att det hårt bestraffar rörlighet på bostadsmarknaden. 

Politiken har fastnat mellan två system. Regleringar och detaljplaner blockerar byggandet. Boverket har visat att stora samhällsekonomiska skador kommer av att det existerande bostadsbeståndet inte utnyttjas effektivt. Likväl tillåts bevarad hyresreglering och hög reavinstskatt blockera rörlighet, både på hyresmarknaden och för ägda lägenheter. Den ena handen tycks inte alls begripa vad den andra gör.     

Vägen till en väl fungerande bostadsmarknad måste gå längs två spår: Rörligheten på den befintliga bostadsmarknaden måste öka och byggandet av nya bostäder ta fart.

Men politikerna – i båda blocken – klarar inte uppgifterna samtidigt. Alliansregeringen satt i åtta år. Den lyckades minska rörligheten inom det existerande beståndet genom att växla avskaffad fastighetsskatt mot kraftigt höjda och eviga reavinstskatter.

Den nya regeringen hade chansen att ta tag i bostadspolitiken, och åtminstone ge en bred utredning uppdrag att se till helheten. Men nu tycks man snarast vilja gå tillbaka till subventionspolitiken – utan att peta på hyresregleringen eller skatterna. Det enda nytänkandet i de hittillsvarande förslagen är att »modulhus« ska byggas för ungdomar och invandrare. Men de kan bli det dyraste boendet genom tiderna – eftersom de ska skrivas av på rekordtid.

Varför går det inte att ändra detta dysfunktionella system, som slår så hårt mot ungdomar och nyanlända, mot tillväxt och jobb? Svaret är att det har starka väktare.

Sveriges starkaste parti är »kommunpartiet« – kommunala politiker från samtliga partier. Kommunpartiet motsätter sig uppluckring av det kommunala planmonopolet, även till priset av utdragna och ineffektiva planprocesser samt lågt byggande.

Hyresregleringen har högljudda försvarare inom de tjattrande klasserna – de journalister och politruker som själva bor i de reglerade lägenheterna i Stockholms innerstad och som skyler sitt egenintresse bakom salvelsefulla tirader om att prisreglerade bostäder är en social rättighet.

Villaägare och bostadsrättsinnehavare motsätter sig, med näbbar och klor, alla tankar på fastighetsskatt, även om denna skulle växlas mot lägre reavinstskatt och lägre skatt på arbetsinkomster.       

Det är därför en politik som fungerar måste riva de existerande politiska stuprören. Det är därför den måste våga utmana särintressen.

Det är därför jag blir allt mer pessimistisk.

För övrigt hör jag på Ekot att muslimer i Sverige vill starta en islamsk bank; en som inte tar ränta. Varför det? frågar jag mig. Riksbanken har ju redan lanserat det räntefria samhället.