Skriv en fjärilsbok om du vill tjäna deg
Oavsett åsikt kring undergångslarmen vill alla bevara fjärilar. Är det för att de är vackra?
Toppbild: TT
Härom året skrev jag en bok om fjärilar. Ett brödjobb. Något ska man ju leva på. Dessutom fick jag tillfälle att platta till en kollega i London som hade hittat samtliga Storbritanniens inalles 59 arter dagfjärilar och gjort en stor affär av det. I Stockholms skärgård finns nämligen fler. Bara i min egen trädgård har jag noterat 55 arter, och det är skrytbart i min bransch.
Fjärilar är bra, jag menar nu pedagogiskt bra, rent av bättre än både koalabjörnar och pingviner, för nästan alla människor har med egna ögon sett åtminstone någon fjäril någon gång. Förbluffande många besitter även elementära artkunskaper (citronfjäril), så fältet ligger fritt för den som vill dra in lite deg. Alla författare som äger ett par gummistövlar skriver förr eller senare en fjärilsbok.
Fördelarna är faktiskt ännu större och det eftersom fjärilar enligt en utbredd uppfattning även är vackra och därför värda att bevara, vilket gör dem tacksamma också i mer politiska sammanhang. Nu kanske någon invänder att skönheten inte hör hit, att fjärilarna måste värnas för deras ekosystemtjänster som pollinatörer, av yttersta vikt för allas överlevnad, med det där är sällan relevant.
Den amerikanska idén om ecosystem services var mest ett försök att räkna hem även artrikedomen inom ramen för 1980-talets torftiga marknadsmoral. Varor och tjänster, inget mer. En sorts ekologisk framgångsteologi, kan man säga, komplett med extatiska följare. Andra är mer skeptiska rörande livsviktigheten. Men fjärilarna vill alla bevara, oavsett åsikt om undergångslarmen.
Varför?
Estetiken ska inte underskattas. Flatlössens befrielsefront lär få svårt med rekryteringen, och även om enstaka missgynnade gråsuggor säkert kan få renläriga limrebeller att hälla tomatsoppa över någon Zornpinuppa så är den saken ändå ett randfenomen, främst i medierna. Ett vackert landskap, däremot, spränger man inte bort utan vidare. Då blir även vanliga människor förbannade. Och man behöver inte ens ha sett en apollofjäril för att bry sig, som vore vårt land påtagligt fattigare utan just apollofjärilar.
Nyligen publicerade Artdatabanken i Uppsala en mycket läsvärd rapport om tillståndet för den svenska fjärilsfaunan. Databankens uppdrag är just att hålla koll på landets fauna och flora, ungefär på samma sätt som Riksarkivet och Kungliga biblioteket registrerar kulturarvet; antagligen har de även samma klientel av muppiga halvautister på avlöningslistan, vilket är utmärkt. Sådana institutioner är för varje kulturnation ett värn mot barbari.
Så hur är det då, med fjärilarna? Tja, sådär. Många arter har blivit ovanligare. Trenden inleddes grovt räknat på 1950-talet och orsakerna är i de flesta fall uppenbara. Fjärilar trivs nämligen bäst i ett småbrutet jordbrukslandskap som knappt finns längre. Blomsterängar och beteshagar, allt det där som kan kallas lyckad skövling. Täckdikade ensilageöknar och väldiga monokulturer är förstås också lyckade, för maten på bordet är billig, men ändå. Katthult var vackrare.
Skrapar man lite på de svenska naturgängarnas yta handlar obehaget nästan alltid om estetik. Inte enbart, men till stor del. Kalhyggen, vindkraftsparker och industrijordbruk är ofta osköna på ett sätt som retar folk i allmänhet, alltså de som vanligen skiter fullkomligt i den biologiska mångfaldens alla skorplavar och bladloppor. Ändå är det nästan ingen som vill föra deras talan politiskt.
I det tidiga naturskyddet runt förra sekelskiftet höll man landskapets skönhetsvärden högt, men det argumentet litar ingen på längre. Istället mässar man dovt om kommande svältkatastrofer och andra i varierande grad hypotetiska skäl till åtgärder. Måttet rågades när ett stjärnskott i regeringskvarteren skrev att artmångfalden bör bevaras med tanke på framtida naturfilmer – vilket noga taget vore som att höja kungens apanage i akt och mening att rädda Svensk Damtidning.
En tröst är att fjärilarna själva inte bryr sig om skönheten. Ett flertal arter har i väntan på bättre tider funnit sig väl till rätta på vägrenar och hyggen, i kraftledningsgator, grustag och annat liknande varav min favoritmiljö (mindre blåvinge) är parkeringsgropen vid Eliantorps motorbana utanför Finspång. Ja, och så vanskötta trädgårdar. Det senare vet jag som sagt av egen erfarenhet.
Femtiofem arter – slå det den som kan.
Tidigt i min karriär, när brödjobben var tunga och tidsödande, åtog jag mig en gång att för Fortifikationsverkets räkning inventera fjärilsfaunan på ett pansarskjutfält i skärgården. Bortsett från drivor av granatsplitter var den platsen ett paradis.
