Skyddar artikel 5 mot alla angripare?
Om ukrainska dykare använde Sandhamn som en mellanstation till att spränga Nord Stream kan vi inte förlita oss på Nato.
Toppbild: TT
Ukraina har lagt ut sprängämnen på svenskt territorium; det läser jag häromveckan i Wall Street Journal, vars reporter Bojan Pancevski har avslöjat hur det gåtfulla attentatet mot naturgasledningarna Nord Stream 1 och 2 i september 2022 egentligen gick till och vilka som var ansvariga.
Enligt tidningens granskning, som stöds av en tysk polisutredning, var det en överraskande primitiv operation. Den utfördes av bara sex personer som spelade goda vänner på segelsemester, men i själva verket var ukrainska dykspecialister.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ukrainas dåvarande ÖB hade skickat dem att på stort havsdjup inom dansk och svensk ekonomisk zon fästa tidsinställda sprängladdningar på de ryskbyggda gasledningarna i Östersjön. Ungefär som attackdykaren Carl Hamilton ödelägger tre sovjetiska undervattensbaser i Stockholms skärgård i en av Jan Guillous spionromaner.
På väg till attentatsplatsen från den tyska hamnstaden Rostock, vari gruppen hade hyrt sin segelbåt, förtöjde man i svenska Sandhamn på grund av ostadigt väder. Där råkade en av de ukrainska dykarna, enligt Wall Street Journals framställning, ”tappa en sprängladdning ner mot havsbotten”.
Efteråt seglade gruppen lugnt vidare mot sitt mål och genomförde ett av de största infrastruktursabotagen i modern tid.
Syftet med operationen var dels att hindra Ryssland att använda Nord Stream som ett politiskt påtryckningsmedel mot Europa, dels att leda hela den ryska naturgasexporten genom ukrainskt territorium. Trots det pågående kriget med Ryssland erhåller Ukraina nämligen ”lukrativa transitavgifter” för rysk olja och gas, årligen värda hundratals miljoner dollar.
Detta kan möjligen förefalla som ett lovvärt syfte i ljuset av Ukrainas materiella underläge gentemot Ryssland, men ändrar inte vad som rent faktiskt förefaller ha hänt. En främmande makt har genomfört vad som kan betraktas som en krigshandling, och som har drabbat minst tre olika Nato-länder: Tyskland i kraft av sitt stora beroende av naturgas samt Danmark och Sverige.
I en sådan situation bör Nato handla i enlighet med Nordatlantfördragets fjärde artikel, som anger att de allierade ska samråda om lämpliga åtgärder när ett medlemslands territoriella integritet kan anses vara hotad, och i förlängningen aktivera den omtalade femte artikelns säkerhetsgarantier. Och det hade väl blivit så om det varit ryska sabotörer som funnits skyldiga till attentatet mot Nord Stream, vilket många inledningsvis utgick från. Men nu pekar det mesta mot att angriparen i det här fallet, pinsamt nog, var Ukraina.
En anonym tysk ämbetsman ger en pregnant sammanfattning av det delikata problemet i Wall Street Journal: ”En attack i den här storleksordningen utgör tillräckligt skäl att utlösa Natos kollektiva förvarsklausul, men (Tysklands) kritiska infrastruktur sprängdes av ett land som vi stödjer med massiva vapenförsändningar och miljarder i kontanter.”
Problemet förvärras av att ett annat Nato-land, Polen, har en premiärminister som mer eller mindre öppet uttryckt sitt stöd för attacken och statliga myndigheter, som Tyskland anser har hindrat rättvisans gång genom att underlåta att utföra en tysk arresteringsorder och i stället låta den misstänkte fly till Ukraina.
Denna historia illustrerar tydligt den poäng som jag flera gånger har gjort både här i Fokus och annorstädes, nämligen, att varken Sverige eller något annat europeiskt medlemsland kan lita blint på Natos kollektiva försvarsförpliktelser.
Det är inte så att ett angrepp mot en medlemsstat automatiskt utlöser ett militärt svar från alla. Uppenbarligen kan det gå politik i vägen. Formellt allierade länder kan tydligen också ha radikalt olika uppfattningar om allvaret i ett angrepp och anse, att det finns goda och dåliga angripare.
Mot denna bakgrund borde Sverige planera för en situation där vi möter en kris ensamma, och inte lägga alla ägg i samma korg. Det vill säga, bevara en militär förmåga att själva skydda vårt territorium.
Om de ukrainska dykarna verkligen använde Sandhamn som en mellanstation till att spränga Nord Stream kan man även ifrågasätta att Sveriges regering nyligen har givit sitt sjuttonde stödpaket med materiel till Ukraina.
Kanske borde den i stället försöka fiska upp den där sprängladdningen ur Sandhamns vatten?
Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan.
***
Läs även: Glöm inte Europa
