Skyll inte på Schiller
I höstas skrev jag här om att jag höll på att läsa Goethe. Det ska man ju göra någon gång i livet, men det kan hända att man tröttnar efter ett tag. Vad gör man då? Man tar sig såklart an Schiller.
Schiller var, till skillnad från sin vän Goethe, ingen naturkraft i balans med naturen. För Schiller var tingen, omständigheterna, den kropp och plats man råkat hamna i ett tvång, mot vilket en människa måste upprätta sin självständighet. Frihet var att behärska naturen snarare än att behärskas av den. »Sjuttonhundratalets Sartre«, kallas han av författaren Rüdiger Safranski, som i sin biografi över honom vill göra Schiller aktuell för en modern publik. Och naturligtvis är han det.
Jag råkar bo i ett kvarter i Berlin som heter Schillerkiez. I detta för snabb gentrifiering utsatta hörn av staden fanns för ett år sedan inte särskilt många kaféer och dylikt. Det fanns ett ställe som heter Engels – om namnet valts i medveten dialektisk opposition till kvarteret (alltså materialisten Engels versus idealisten Schiller) vet jag inte. Vill man öppna kafé här bör man nog vara både materialist och idealist. Men för den som gillar ironier var det bara början.
Sedan öppnade massor av nya ställen. Bland de populäraste var hamburgerstället Schiller Burger, där alla rätterna är uppkallade efter verk av Schiller. Redan det kunde man ha slängt ihop en notis om på en kultursida. Vinkel: den något mer levande bildningskulturen i Tyskland. Men jag vet inte. Gimmick som gimmick. Jag brukar beställa en »Maria Stuart«, men kombinationen mozzarella och grillad aubergine har väl i grunden inte särskilt mycket med vare sig den skotska drottningen eller Schillers pjäs att göra.
När grundarna av Schiller Burger även öppnade en Schiller Bar tyckte dock somliga materialister i kvarteret att det gick för långt. Fönsterrutor slogs sönder och rödfärg kastades på fasaden. På ett nätforum förklarade förövaren att (det tämligen omärkvärdiga) etablissemanget var en »trend-yuppi-cocktailbar för rika väststudenter« som skulle locka till sig hipsters och förstöra kvarteret. Även många på den egna sidan fann denna retorik parodisk och kontraproduktiv. Har vänstern inget annat att komma med än våldsromantik och »kvartersnationalism«, så kan den lika gärna ge upp.
För i samtidshistoriens sten, sax och påse-spel vinner den postmoderna ironins allt uppslukande påse lätt över enkelspåriga stenkastare. Ägarna till baren lät helt enkelt rödfärgen vara kvar, och sprejade bara hjärtan över den med texter som »Schiller älskar er i vilket fall som helst« och Schillercitatet »Vad händer bygger, kan händer riva«. Incidenten gav dem rikligt med gratispublicitet, och baren är mer populär än någonsin. Att någon sedan sprejat slagord av typen »Fuck Schiller« på husväggar, understryker bara antagonisternas brist på humor.
Där kunde historien ha tagit slut, men till min glädje såg jag häromdagen att även de mer konstruktiva gentrifieringsmotståndarna har börjat läsa Schiller. På en husgavel mittemot där de informerar om hyresgästers rättigheter och motstånd mot vräkningar hade följande Schillercitat tillfogats: »Tiggaren håller lika hårt i det lilla han har, som konungen i sin härlighet.« En strategiskt placerad cykel var därtill prydd med rätt fyndiga burgar- och borgarfientliga parafraser på Schillerdikter.
Exakt vad det ska leda till, och vad som är sensmoralen i allt detta, må vara osagt. Men jag gillar ett öppet slut. Och förhoppningsvis kan Schiller få sista ordet.
