Skyll på biologin

Vi lever i ett sekulärt samhälle ändå upprepar vi olika trossatser av smått religiöst snitt som; »barn gör inte som du säger utan som du gör« eller »det är bra och nyttigt att ha tråkig«. Vardagsliturgin är mer harmlös då avvikande åsikter trots allt kan väcka nyfiket intresse, medan de officiellt sanktionerade föreställningarna i stället triggar korståg. 

Kön som social konstruktion har exempelvis nått sanningsstatus på politisk nivå, vilket fick Margot Wallström att uppmana Jordan Peterson att »krypa tillbaka under den sten han kom ifrån«. Men hur kunde själva utrikesministern fördöma en professor på boklanseringsturné, som om ett främmande primitivt väsen hotade nationen?

Jag tror att frågor kring biologi och social konstruktion obönhörligt trasslat in sig med vår tids största tanke-känslo-härva. Det som brukar kallas postmodernism har upplöst skiljelinjen mellan fakta och värdering, och då följer också att vad som är blandas ihop med hur det bör vara.

Och när även nivå-och graderingsgränserna givit vika bedöms allt med extremmåttet utopi-dystopi. Så om du hävdar att ärftliga egenskaper påverkar människors livsval har du automatiskt valt bort det perfekta jämlika, jämställda samhället för rasbiologins förintelseläger, hemmafrufascismen och utsorteringens avgrunder. 

Men finns det några starkare argument för jämlikhet och jämställdhet än just det genetiska lotteriets utfall? Konsekvensen av de undersökningar Jordan Peterson refererade är förstås att traditionella kvinnoyrken och familjeprioriteringar måste uppgraderas lön-och statusmässigt. För varför ska kvinnor straffas för sitt biologiska öde? 

Och den frågan gäller oss alla. Amir Sariaslan, forskare i beteendegenetik på Karolinska institutet, står bakom internationellt uppmärksammade studier som omfattar hela populationer av bland annat tvillingar, syskon, kusiner och fängelsekunder. Hans och andras forskning kan inte påvisa några kausala samband mellan socioekonomi och, exempelvis, kriminalitet och drogmissbruk. Det är tvärtom ärftlighet, plus andra sociala faktorer, som påverkar människors socioekonomiska omständigheter. 

Redan ordet ärftlighet väcker, främst vänsterpersoners, apokalyptiska visioner. Men oavsett vilken politisk läggning vi har bör väl alla kunna instämma i Sariaslans slutsats: Att mer adekvat forskning är nödvändig kring vilka sociala faktorer som kan leda till antisocialt beteende och psykiska sjukdomar, så att samhället riktar insatserna rätt, i stället för dagens miljardslöseri på verkningslösa åtgärder och projekt. 

Även insikten att exempelvis intelligens och impulskontroll har ärftliga komponenter borde få politiska följder. Slumpens hasard med arvsmassa och sociala chanser sållar ut vissa till välbeställda positioner. Medan de som inte fixar högre utbildning måste låglönejobba under taskiga villkor med att serva och vårda de mer lyckosamma. Men att alla inte haft turen att födas med förmågan att exempelvis åka på klassresa, är ett moraliskt argument för att också de lågutbildades yrken ska betalas bra.

Vänstern har tyvärr flytt frågorna då fiendens närvaro kontaminerat även detta område, trots att det är borgerligheten som bör frukta människan som biologisk varelse. För de som omfamnat kunskapen om det genetiska lotteriet brukar märkligt nog hålla fast vid credot om individens personliga ansvar mot dem som, så att säga, skyller på samhället. 

Men historiens list har slagit till och borde få borgerligheten att börja brottas med paradoxen, fri vilja–biologi, och konsekvenserna av det framtida nya skylla-ifrån-sig-uttrycket: Det är genernas fel!