Skyll på idioterna, inte på regleringarna
Det är inte regleringarna som har förstört vår användarupplevelse av tillvaron. Nej, de som förpestar våra jordeliv är helt vanliga dussinidioter till näringsidkare.
Toppbild: TT
Rikets siste gladlynte liberal Mattias Svensson skrev en ledartext i Svenskan härförleden om produkter som har blivit sämre. Allt från vattensnåla duschmunstycken till sugrör av papp, från slappsugande dammsugare till allt vad det nu var. Och jag håller givetvis med: det mesta är skit, och är det inte redan skit så är det garanterat på väg att bli skit. I rasande fart.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men, och det är inget litet men, Svensson har fel om vems felet är. Eftersom hans gubbgnäll – och som gubbe använder jag ordet med största tillgivenhet, plus att Svensson själv öppnar för att han kanske bara har blivit gammal och grinig – men eftersom gnället måste in på en moderat ledarsida, ja då måste det ju komma ett högerpolitiskt klimax någonstans. Och går det inte att få till ett batongviftande, polisstatsklingande, fängelseutbyggnadsdoftande klimax får man väl i värsta fall nöja sig med ett gammalt hederligt marknadsliberalt klimax.
Så Svensson hugger till med att allt är de maktfullkomliga politikernas och myndigheternas fel. Regleringarnas. Och jag önskar nästan att han hade rätt, för då vore det ju bara att … avreglera. Men som de flesta empiriskt lagda människor lagt märke till på senare årtionden är det måhända inte alltid som avregleringar leder till att saker och ting förbättras. Tror du mig inte så kasta ett öga på din senaste elräkning.
Nej, felet ligger någon helt annanstans. Det ligger hos tusentals och åter tusentals enskilda individer på tusentals privata företag, och det kan sammanfattas så här: de är dumma i huvudet.
Vid tre på eftermiddagen ankommer jag till Rikets huvfudstad, Nordens Venedig – närmare bestämt Kista. Efter att ha genomlidit sex timmar av bilkörning på saltslaskiga januarivägar, varav den sista trekvarten i Stockholm med omnejd, är det dags för det särskilda parkeringshelvete som är en kombination av hotellkedjan Scandic, appen Parkster och ytterligare någon tjänst som jag tror heter Pair.
Skälet till att jag måste till Kista – igen – är att jag måste visa upp mitt nya svenska pass för ett privat företag som administrerar visumärenden och uppehållstillstånd åt vår ärorika allierade Storbritannien.
Låt oss i all enkelhet konstatera att jag, när jag kliver in i hotellobbyn, inte är på toppenhumör. Jag vet nämligen att incheckning inte kan ske före klockan fyra. (Se där en produktförsämring som Svensson inte hade med i sin artikel: att man som hotellgäst får vänta allt längre med att checka in, bara för att sedan bli utkastad allt tidigare dagen därpå.) Ändå ser jag ett visst ljus i slutet av tunneln, för Scandic har en bar.
Eller ja, en förlängning av receptionsdisken där det serveras alkoholhaltiga drycker. En bar i rent teknisk mening. Men den existerar.
”Jag är tidig”, säger jag, ”men jag kan ta en Mariestad medan jag väntar.”
Nej det kan jag inte, får jag veta av en artonårig förtidshagga. Ty baren ”öppnar inte” förrän vid fem.
Jag pekar förtvivlat på kylskåpet bakom henne, proppfullt med ölflaskor. ”Jag har kört bil i sex timmar”, säger jag. ”Kan jag inte bara få köpa en öl.”
Icke. Så jag morrar omkring i det vidrigt fula och blåsiga Kista ett tag, tills jag inser att det inte finns någon krog med alkoholrättigheter Förutom en. Och det är O’Learys inne i gallerian.
Detta särskilda O’Learys har en slagsida åt tysk karaokebar, med viss inspiration även från amerikanska landsbygdskasinon. Men med detta sagt: öl har de. Vilket jag beställer. Det går bra … nästan hela vägen. Fram till betalningen.
”Kan vi köra en nota”, säger jag, ”det lär bli några stycken.”
”Nej det går inte”, meddelar dagens andra nejsägarkvinna. Inte ens om jag lämnar mitt kort i baren.
”Okej”, muttrar jag. ”Kan jag betala för fyra stycken på en gång? Och sen kommer jag och hämtar dem efterhand?”
Nej, non, no, nein. Verboten! Hur skulle det se ut.
Och än är dagen ung. Inget händer i Kista fram till läggdags som får mig att dra några andra slutsatser än denna: Det är inte regleringarna som har förstört vår användarupplevelse av tillvaron. Det är inga EU-kommissionärer i Bryssel som har ringt till Scandic Kista och sagt att de inte får sälja öl före klockan fem. Det är ingen fet generaldirektör i Sundbyberg som sitter och skriver brev till barer att de inte får ha öppen nota.
Nej, de som förpestar våra jordeliv är helt vanliga dussinidioter till näringsidkare. Ingen har tvingat dem. De är dumma i huvudet helt på eget bevåg.
Rikets siste gladlynte liberal Mattias Svensson skrev en ledartext i Svenskan härförleden om produkter som har blivit sämre. Allt från vattensnåla duschmunstycken till sugrör av papp, från slappsugande dammsugare till allt vad det nu var. Och jag håller givetvis med: det mesta är skit, och är det inte redan skit så är det garanterat på väg att bli skit. I rasande fart.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men, och det är inget litet men, Svensson har fel om vems felet är. Eftersom hans gubbgnäll – och som gubbe använder jag ordet med största tillgivenhet, plus att Svensson själv öppnar för att han kanske bara har blivit gammal och grinig – men eftersom gnället måste in på en moderat ledarsida, ja då måste det ju komma ett högerpolitiskt klimax någonstans. Och går det inte att få till ett batongviftande, polisstatsklingande, fängelseutbyggnadsdoftande klimax får man väl i värsta fall nöja sig med ett gammalt hederligt marknadsliberalt klimax.
Så Svensson hugger till med att allt är de maktfullkomliga politikernas och myndigheternas fel. Regleringarnas. Och jag önskar nästan att han hade rätt, för då vore det ju bara att … avreglera. Men som de flesta empiriskt lagda människor lagt märke till på senare årtionden är det måhända inte alltid som avregleringar leder till att saker och ting förbättras. Tror du mig inte så kasta ett öga på din senaste elräkning.
Nej, felet ligger någon helt annanstans. Det ligger hos tusentals och åter tusentals enskilda individer på tusentals privata företag, och det kan sammanfattas så här: de är dumma i huvudet.
Vid tre på eftermiddagen ankommer jag till Rikets huvfudstad, Nordens Venedig – närmare bestämt Kista. Efter att ha genomlidit sex timmar av bilkörning på saltslaskiga januarivägar, varav den sista trekvarten i Stockholm med omnejd, är det dags för det särskilda parkeringshelvete som är en kombination av hotellkedjan Scandic, appen Parkster och ytterligare någon tjänst som jag tror heter Pair.
Skälet till att jag måste till Kista – igen – är att jag måste visa upp mitt nya svenska pass för ett privat företag som administrerar visumärenden och uppehållstillstånd åt vår ärorika allierade Storbritannien.
Låt oss i all enkelhet konstatera att jag, när jag kliver in i hotellobbyn, inte är på toppenhumör. Jag vet nämligen att incheckning inte kan ske före klockan fyra. (Se där en produktförsämring som Svensson inte hade med i sin artikel: att man som hotellgäst får vänta allt längre med att checka in, bara för att sedan bli utkastad allt tidigare dagen därpå.) Ändå ser jag ett visst ljus i slutet av tunneln, för Scandic har en bar.
Eller ja, en förlängning av receptionsdisken där det serveras alkoholhaltiga drycker. En bar i rent teknisk mening. Men den existerar.
”Jag är tidig”, säger jag, ”men jag kan ta en Mariestad medan jag väntar.”
Nej det kan jag inte, får jag veta av en artonårig förtidshagga. Ty baren ”öppnar inte” förrän vid fem.
Jag pekar förtvivlat på kylskåpet bakom henne, proppfullt med ölflaskor. ”Jag har kört bil i sex timmar”, säger jag. ”Kan jag inte bara få köpa en öl.”
Icke. Så jag morrar omkring i det vidrigt fula och blåsiga Kista ett tag, tills jag inser att det inte finns någon krog med alkoholrättigheter Förutom en. Och det är O’Learys inne i gallerian.
Detta särskilda O’Learys har en slagsida åt tysk karaokebar, med viss inspiration även från amerikanska landsbygdskasinon. Men med detta sagt: öl har de. Vilket jag beställer. Det går bra … nästan hela vägen. Fram till betalningen.
”Kan vi köra en nota”, säger jag, ”det lär bli några stycken.”
”Nej det går inte”, meddelar dagens andra nejsägarkvinna. Inte ens om jag lämnar mitt kort i baren.
”Okej”, muttrar jag. ”Kan jag betala för fyra stycken på en gång? Och sen kommer jag och hämtar dem efterhand?”
Nej, non, no, nein. Verboten! Hur skulle det se ut.
Och än är dagen ung. Inget händer i Kista fram till läggdags som får mig att dra några andra slutsatser än denna: Det är inte regleringarna som har förstört vår användarupplevelse av tillvaron. Det är inga EU-kommissionärer i Bryssel som har ringt till Scandic Kista och sagt att de inte får sälja öl före klockan fem. Det är ingen fet generaldirektör i Sundbyberg som sitter och skriver brev till barer att de inte får ha öppen nota.
Nej, de som förpestar våra jordeliv är helt vanliga dussinidioter till näringsidkare. Ingen har tvingat dem. De är dumma i huvudet helt på eget bevåg.
