Slagsmålsklubben

»Gode Gud, jag är en helt vanlig uttråkad feministkonstnär som behöver nåt att reta upp mig på, har du nåt förslag? Snälla Gud, ge mig ett tecken i så fall. Amen«, vädjade Fia-Stina Sandlund i etern varpå Gud visade på viss förvåning. Hade hon inte hört talas om Konstnärsklubben?

Som Konstfackelev hade Fia-Stina Sandlund ringt runt till medlemmar i sällskapet för att ta reda på varför klubben, som är för konstnärer, bara accepterade män. Och de sexistiska grodorna hoppade rätt hejvilt. Hon spelade in samtalen i smyg. De resulterade i en ljudinstallation som ställdes ut på Konstfack våren 2003.

Projektet föll inte i särskilt god jord.

Flera av dem Fia-Stina Sandlund pratat med var lärare på skolan, och de blev fly förbannade. Framförde hot och försökte stämma henne. Men Sandlund lät sig inte skrämmas, utan använde de inspelade samtalen i ett radioprogram om Konstnärsklubben som sändes i P1 samma år. Denna manliga sammanslutning konstnärer som förutom att snapsa och spisa husmanskost delar ut stipendier till sina behövande kamrater.

Inte så konstigt att klubben åker på däng i debatten.

»Dessa karlar drar skam inte bara över sig själva utan också över hela kåren«, dundrade Dan Wolgers på i DN:s kulturdel i måndags. Wolgers hade tillsammans med två andra invalda konstnärer tagit initiativet till en motion som majoriteten precis röstat mot. En motion som skulle öppna klubben för kvinnor.

Långt tidigare hade han dessutom fått bevittna hur den stipendiat han ombetts utse blev förhånad av »den skränande konstnärsmobben«.

Hon var ju kvinna.

Klubben har uppenbara problem, och då inte enbart av imagekaraktär.

Gamla gubbar med gamla ideal, och inte lika gamla gubbar med gamla ideal. Som sätter likamedstecken mellan en riktig och manlig konstnär.

Några som tycks ha slumrat sig genom 80-talet och missat postmodernismens genomslag då västvärldens ledande konstnärer för första gången inte var män utan kvinnor.
Några som negligerar det faktum att majoriteten svenska framstående samtidskonstnärer är kvinnor; exempelvis Gunnel Wåhlstrand, Cecilia Edefalk, Annika von Hausswolff, Karin Mamma Andersson.

Reaktionärer, de vet man alltid var man har. De är duktiga på att anmäla sin ankomst. Mer intressant är med vilken kraft Dan Wolgers avfärdar klubbens osolidariska ställningstagande.

I Fia-Stina Sandlunds radioprogram berättade hon att en av klubbmedlemmarna blivit så upprörd över att ha blivit inspelad i smyg att hon valde att inte spela upp hans röst, utan citera honom. Det var Dan Wolgers.

Enligt Sandlund uppgav han till Konstfack att han aldrig skulle sätta sin fot på skolan efter att hennes lärare varit så ryggradslösa som låtit henne hållas.
I Vanja Hermeles »Konsten – så funkar det (inte)« från 2009 kom hon fram till att konstvärlden inte bara var ojämställd utan också förvånansvärt omedveten om det.
Konstnärsklubbens vara eller inte vara lär inte göra hela skillnaden.