Släng dig i väggen, Dadgostar

En åldrande Marlon Brando bjöd i december 1982 den 21-årige Eddie Murphy på middag.  Han hade just sett den unge tv-komikern debutera som skådis i en actionkomedi.  Brando gillade vad han såg:

»Scenen när du glider på saloonen kommer att bli klassisk.«

Murphy spelar en dömd brottsling som släpps ut under två dygn för att tillsammans med en polis (Nick Nolte) spåra upp några polismördare.

Första anhalten är en saloon, fylld av rednecks. Nolte försöker med våld få dem att prata. Murphy ber honom att lugna sig. Tar själv över och ikläder sig rollen av brutal polis, går runt bland de blekfeta, plockar ett skjutvapen här, en kniv där. 

»Jag gillar inte vita människor, säger han. Jag hatar rednecks. Ni är rednecks, det betyder att jag njuter av den här skiten.«

Han hittar en sedelbunt i en hårdkokt sälles bröstficka.  Frågar varifrån den kommer.

»Skatteåterbäring.«

»Bullshit, du är för korkad för att ha ett jobb.«

»Vad för sorts polis är du?« muttrar en av gästerna.

Murphy ställer sig framför honom.

»Jag är din värsta mardröm, en nigger med en polisbricka.«

Filmen 48 timmar gjorde Murphy till megastjärna. Alla som följde svensk politik i veckan påmindes om den när Vänsterpartiet meddelade att regeringen har så länge på sig att gå dem till mötes om man vill sitta kvar. 

Tidsfrist. Drama. Omvända roller. 

Men varför just 48 timmar? I filmen var fristen på riktigt. Men enligt internets Urban Dictionary är termen »48 timmar« numera »teknisk jargong« för »någon gång i framtiden, vanligtvis mellan en vecka och tre år«. Hoppfulla advokater och administratörer använder »48 timmar« för att få lugn och ro.

Nog är filmupplägget en smula vassare.