Släpp drömmen om att flytta till Mars

Just nu befinner sig fyra amerikaner inhysta i en 3D-printad byggnad på ett drygt 150 kvadratmeter stort område som går under namnet Mars Dune Alpha. Syftet är att bedriva förberedelser för de bemannade Marsexpeditioner, som antas bli mänsklighetens nästa stora rymdäventyr, genom att simulera en årslång vistelse på den röda planeten. 

Projektet, som drivs av amerikanska NASA, är ett av de mer ambitiösa i sin genre; en tidigare simulering genomfördes på en anläggning utanför Moskva, och omfattade en besättning som tillbringade 520 dagar i Marsliknande isolering. Resultatet av detta försök var något nedslående: Visserligen noterades inga konflikter eller allvarliga psykiska problem, men under perioden blev samtliga deltagare allt mer passiva och tillbringade allt mer tid i sängen, en utveckling som fortsatte att eskalera under hela tiden som försöket pågick. (Och är det något man inte vill ”så är det att sju håglösa soffpotatisar anländer till Mars”, som astrobiologen Magnus Ivarsson konstaterar i sin bok om rymdresande från i höstas, Exit Jorden.) 

Den rymdodyssé genom vilken mänsklig nyfikenhet och upptäckaranda var tänkta att fira nya triumfer, skulle i praktiken i hög grad bestå av isolering i trånga utrymmen, och visar sig alltså stimulera allt annat än vetenskaplig driftighet hos sina deltagare. Samtidigt som utforskandet av rymden kan förstås som mänsklighetens möte med någonting genuint främmande, präglas rymdresorna av ett brutalt faktum, nämligen att de har som sitt mål en omgivning som, om vi mötte den i någon egentlig mening, skulle ta livet av oss på ett par sekunder.  

I en essä med titeln The Conquest of Space and the Stature of Man jämför filosofen Hannah Arendt denna rymdresandets paradox med den som den moderna fysiken ställde människan inför. Hon citerar fysikern Werner Heisenberg när denne konstaterar att människan i sin hetsiga jakt på en objektiv verklighet plötsligt tvingades inse att det hon lyckades få syn på i slutändan alltid bara var sig själv. Och instängd i sin högteknologiska kapsel där verklig fysisk kontakt med omgivningen skulle innebära en omedelbar död utgör astronauten, noterar Arendt, en inkarnation av det Heisenberg beskriver: Ju mer han anstränger sig för att eliminera alla mänskliga aspekter från sitt möte med omvärlden, desto mer osannolikt är det att han någonsin kommer att möta någonting annat än sig själv.  

Är det något som blir tydligt i fantasierna om en framtida tillvaro på Mars är det att människan genom sin konstitution är oupplösligt bunden till jorden; evolutionärt formad för att leva på dess yta, och ingen annanstans. Vi må som kultur göra vårt bästa för att förneka denna samhörighet, men den förblir ett biologiskt faktum, som gör att inte ens den teknologiska civilisationens projekt att ersätta det levande med mänskligt skapade artefakter någonsin kommer att lyckas fullt ut. Endast i en miljö som rymden finner detta projekt sitt fullbordande: en miljö där människans omgivning uteslutande kommer att bestå av hennes egna skapelser, av det enkla skälet att de är det enda som inte tar kål på henne. 

Det hela påminner om något Avi Loeb skriver i sin kommande bok Liv i rymden, apropå den så kallade Fermiparadoxen, uppkallad efter den italienska fysikern Enrico Fermi, som en gång frågade sig var allt annat liv i universum befinner sig, om det nu existerar. Varför har vi i så fall inte sett till det? Så snart jag hörde talas om löftet om datorgenererade, tredimensionella virtuella världar, skriver Loeb, ”slog det mig att civilisationer som när sådana förälskelser utgör en lösning på Fermis paradox. Svaret på frågan ’Var är alla?’ kan vara en besvikelse: de kanske finns därute, men de har alla blivit beroende av VR.” Begrav er inte i en teknisk spegelvärld, tycks Loeb vilja säga, utan ge er ut och utforska det verkliga universum. Men i just det här fallet kan vi, med Arendt, fråga oss hur stor skillnaden faktiskt är.
***

Läs även: Vi kanske inte vet allt

Läs även: Intelligens är en underskattad egenskap