Släpp grekerna loss

För några år sedan spåddes »Grexit«, alltså att Grekland skulle lämna EMU. Skälen var snabbt växande skuldsättning – och avsaknad av en paneuropeisk struktur för att hantera finansiella kriser.

Ett mått på nervositeten var räntan på grekiska statsobligationer. Under valutaunionens första decennium hade medlemmarnas räntor tätt följt varandra. När finanskrisen slog till, insåg placerarna att de svagaste länderna i syd de facto utgjorde nationella risker. Räntorna gled isär. Våren 2012 låg den grekiska statsräntan på nästan 50 procent! Risken för betalningsinställelse betraktades således som utomordentligt hög.

Marknaden hade delvis rätt. En del av skulden omförhandlades, löptiderna förlängdes. Men därefter gavs Grekland nödlån. Eurozonen byggde upp finansiella buffertar, medan Europeiska centralbanken, ECB, gick till nollränta, övertog finansiell risk och lovade göra »vad som behövs« för att stabilisera marknaderna. Sommaren 2014 hade den grekiska räntan fallit till fem procent. Den akuta finansiella krisen tycktes övervunnen.

Men nu är Grekland på kristapeten igen. Statsskuldräntan har de senaste månaderna fördubblats, upp till tio procent.

Det som denna gång skapar osäkerhet är inte en akut finanskris, utan något mer djupgående: skyhög arbetslöshet och växande missnöje med den europeiska politiken. Stödlånen till Grekland under de svåra åren villkorades med hårda krav på budgetsanering, i praktiken sociala nedskärningar.

Den 25 januari går Grekland till parlamentsval. Största parti i opinionsundersökningarna är vänsterpartiet Syriza, som förespråkar skuldomförhandling och i förlängningen att Grekland bör lämna euron. Valutgången är osäker, och Syriza har de senaste veckorna tonat ner de mest långtgående kraven. Men kvar står att en valframgång för Syriza skulle medföra en konflikt mellan Aten och Bryssel/Frankfurt/Berlin. Det glunkas att Angela Merkel inför nya sådana strider inte är ovillig att denna gång låta Grekland lämna euron.

Kraven på en omförhandling av skulden är långt ifrån orimliga. Statsskulden har stigit till cirka 175 procent av BNP. Ingen tror att den kan återbetalas enligt ingångna avtal. Deflationen gör att det reala värdet av skulden växer. Mer åtstramning skulle medföra fortsatt hög arbetslöshet – i ett läge då de första spirande tecknen på ekonomisk återhämtning börjat skönjas. Inte så konstigt att allt fler greker vägrar underkasta sig vad som uppfattas som fortsatt spardiktat från den europeiska byråkratin.

För egen del hoppas jag att en skuldnedskrivning kan äga rum. Uppgiften är svår, fyra femtedelar av skulden är till internationella långivare. En ny regering har emellertid sakligt sett bättre förutsättningar i en sådan förhandling än tidigare. »Smittoriskerna« från en nedskrivning har minskat. Ränteläget i andra utsatta länder såsom Portugal och Italien är lågt. Skyddsvallar har byggts upp. ECB är beredd att hjälpa mer.

Om skuldnedskrivning inte är möjlig inom valutaunionen har Syriza tidigare hotat med att Grekland bör lämna euron. En Grexit har dock svagt folkligt stöd och medför också stora risker. Skuldnedskrivningen skulle då bli ensidig, vilket skadar Grekland på de internationella marknaderna.

Argumentet för Grexit är att Grekland skulle få tillbaka en egen valuta och därmed få fart på exporten. Dessutom skulle man slippa den från Frankfurt och Berlin dirigerade åtstramningen. Att budgetunderskottet numera är nära noll (exklusive räntebetalningarna på statsskulden visar budgeten faktiskt överskott) betyder också att landet är mindre sårbart än förut.

Effekterna är dock osäkra. Greklands utrikeshandel har visserligen förbättrats de senaste åren – men främst på grund av att depressionen tryckt tillbaka importen. Trots kraftiga reallönefall har inte exporten repat sig. Ingen vet därför hur mycket en ny drachma verkligen skulle behöva falla för att verkligen ge exporten fart.

Bäst för Grekland är därför antagligen en skuldnedskrivning inom euron. Skulle den strategin misslyckas, konflikterna skärpas och en Grexit tvingas fram, stiger kostnaderna för både Grekland och valuta-unionen. Även så är dock riskerna vid en grekisk exit mindre nu än för några år sedan.

För övrigt är det sorgligt att bara vänstern tar upp behovet av skuldnedskrivningar i Europa. Beröringsskräcken blockerar den seriösa förhandling som borde börja snarast, i flera länder.