Släpp gurun och hjälp till i ett soppkök i stället

Julafton passerar och Stockholm är alldeles stilla. I soprummet tornar rivet omslagspapper och tomma julklappspaket upp sig. Tomten har varit generös även i år.  

I mellandagarna firas chanuka och barnen kräver presenter åtta dagar i rad, men jag tänker ducka. Det är något med att vilja ha och ha, som gör mig illa till mods. Även barnkalas kräver presenter, likaså klassfester och ändlösa avtackningar av lärare och kollegor. Man river av presentpapperet, blir glad i en sekund, och i nästa är det glömt.  

Själv har jag börjat skicka barnen på kalas utan gåvor, att de är närvarande får vara present nog. Jag gör likadant. Det är socialt skevt men någon måste ta första steget.  

På SVT ser jag dokumentären Holy Fuck av Malin Engerdahl och Åsa Blanck. Den handlar om extrem tantra och en karismatisk guru vid namn Alex Vartman. Människor intervjuas, de har varit med om en galen andlig resa och kommit ut på andra sidan, kantstötta.  

Så går det när man lever i ett gudlöst samhälle, säger en vän som också har sett dokumentären. Jag vet inte om det är hela sanningen. De medverkande har sökt spiritualitet – ja, gudsupplevelser – genom sex, och tappat bort sig själva på vägen. De sökte frihet, ville bli kvitt sitt ego genom ”crazy wisdom”, ett snabbspår för att lämna tryggheten och riva ner sina gränser, och på så sätt nå uppvaknande och bli upplysta människor.  

Jag kan förstå sökandet. Sex är en otroligt stark drivkraft, och kan på en bra dag verkligen vara himlastormande och till och med kosmiskt. Sex med okända kan bli magiskt, lite som att möta en främling på en lång tågresa. Man börjar tala, och avslöjar snart alla sina innersta tankar för varandra, för man vet att inget binder en vid den andre. Så fort resan är slut och man sätter ner foten på perrongen är bara minnena kvar. Det finns en frihet i det. Men också en tomhet, om det är den enda sorts relationer man har. 

Jag ser hur de medverkande i Holy fuck har rest runt hela jorden på jakt efter extas. De ägnade oändliga timmar, veckor och till och med år åt meditation och sexorgier. Deras kamp för att lösgöra sig band dem allt hårdare fast vid det ego som de hade tänkt att frigöra sig ifrån. Det får mig att undra vad de någonsin har gjort för någon annan. 

Kärlek är att ge och ta emot, men först och främst att ge. Ju mer man ger desto mer får man, vare sig det gäller kärleken till en partner, barnen eller till hela mänskligheten. Släpp gurun och hjälp till gratis i ett soppkök, vill jag ropa till de medverkande. Hälsa på hos din granne, håll upp en dörr, ringa mamma. Var omtänksam. Och se upp för dem som bara tar emot, för att sedan kräva mer. Eller som lockar dig att köpa dyra biljetter till nästa tantra-träff. Ge av dig själv, men låt dig inte utnyttjas. 

Det där sökandet efter kickar får mig att tänka på soprummet och skalen efter alla julklappar. Att handla meningslösa grejer till varandra kanske inte är ett direkt sökande efter gudomlighet, men det finns likheter. Det handlar om snabb tillfredsställelse, tomma kolhydrater i form av plast i roliga former.  

De kinesiska företagen Temu och Shein flyger mellan fyra och fem tusen ton prycklar till sina kunder. Dagligen! Saker som vi med all säkerhet kan leva utan, och som inom några dagar ligger bortglömda i ett hörn eller för alltid ställs undan i ett mörkt köksskåp. Eller åker i sopen.  

Det är lustigt hur samma människor i ena stunden kan ha klimatångest och i nästa står i kön på Åhléns med något meningslöst skräp under armen. Som vi avverkar saker avverkar vi också människor. När vi tröttnar på vår partner hittar vi en ny, för att den gamla inte dög. Nya presenter, nya relationer, tröttna på det gamla och ordna nytt.  

För de kantstötta i Holy fuck sprack bubblan när de insåg att de inte levde sin dröm, utan guruns. I ett trollslag hoppade alla av rörelsen. En av dem har skaffat sig en ny guru, som säger att ”Gud älskar dig inte för dina prestationer”. Jag misstänker från det uttalandet att ytterligare tiotusentals timmar av meditation väntar. Och att det inte blir gratis.  

Dokumentärens guru Alex Vartman har sökt sig vidare. I dag tycks han leva som kvinna, och kallar sig Alexa. Han/hon/hen pulvriserar nya gränser, når nya insikter och samtalar om manlighet med Alexander Bard på Youtube. Jag hoppas att Vartman lyckas nå sitt nirvana, så länge andra inte skadas på vägen.   

***

Läs även: Jag är en högerhäxa och älskar gangsterrap

Läs även: Vi lever i en nyviktoriansk era