Släpp Knausgård – här har ni en riktig norsk stjärna att läsa i sommar
Till er som liksom jag haft svårt att fångas av Knausgård vill jag tipsa om Nina Lykke.
Toppbild: NTB / TT
Ibland undrar jag om inte mänskligheten kan delas in i två grupper – de som älskar Karl Olov Knausgård och de som inte alls fattar grejen.
I den svenska kulturvärlden har den övergripande överenskommelsen varit att Knausgård älskas av alla som begriper något. När den norske författaren var som hetast, mitt uppe i utgivningen av sin serie Min kamp för ett tiotal år sedan, arbetade jag på en av landets största kulturredaktioner. Där dyrkades den skäggige norrmannen med hårsvallet av alla kulturjournalister, kvinnor som män. De väntade hungrigt på nästa del av Min kamp och så fort boken kom kastade de sig över den och sedan sänkte sig en dimma av… tja, förälskelsehormoner över den långa kulturkorridoren.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
För mig var detta svårgripligt. Jag segade mig igenom första delens detaljerade och långtråkiga barndomsskildring och bläddrade mig igenom andra delens sensationsmättade kulturskvaller, eventuellt läste jag de första trettio sidorna av del tre – men sedan var jag helt nöjd och onyfiken på resten. Det sägs finnas en längre essä om nazismen på minst ett ställe bland de 4000 sidorna, som ska illuminera varför han valde Hitlers bok som titel till sin självbiografiska svit. Kanske förstår man när man läst den passagen, vad vet jag, även om jag i tysthet tillåter mig tvivla på den saken.
I helgen skrev DN Kulturs Åsa Beckman om en väninna som har liknande invändningar mot den litterära megastjärnan som jag. Beckman själv verkar dock gilla Knausgårds verk, hon skriver: ”Jag vet ingen författare som har sådan spöklik förmåga att skildra våra liv just nu”, som till exempel ”att dra en barnvagn med griniga ungar och matkassar genom Malmö”.
När jag en gång frågade en gammal vän, en silverrygg i kulturvärlden, varför folk var så tokiga i Knausgårds böcker, trots att dessa framstod som så långtråkiga, svarade vännen torrt: ”Folk kanske gillar just det.” Till syvende och sist kokar väl litterära preferenser ner till huruvida man har kemi med författarens ton, temperament och tankar – eller inte. Till er som liksom jag haft svårt att fångas av Knausgård, och till alla andra också för den delen, vill jag ge en annan stjärna från samma land, mindre berömd men i mina ögon är av en helt annan kaliber: Nina Lykke.
Hennes nya roman Vi är inte här för att ha roligt (översatt av Marianne Mattsson) är värd varje läsminut av de blygsamma 222 sidorna. Den kommer ut på svenska nu och skildrar en manlig författare som varit på topp men som strax före de sextio befinner sig på en rask färd mot botten. Här skulle jag vilja låna orden från DN Kulturs biträdande kulturchef, fast om Nina Lykke: Jag vet ingen författare som har sådan spöklik förmåga att skildra våra liv just nu.
För hon lyckas på pricken fånga och satirisera samtidens medelklassliv: våra relationer, vår kulturvärld, dess flockmentalitet, trendkänslighet och hela paletten av politisk korrekthet. Och detta med vass humor och perfekt gehör. Vi är inte här för att ha roligt är något så ovanligt som ett medkännande porträtt av en sjangserad kulturman. Knut heter han och tiden har sprungit ifrån honom. Fordom en häradsbetäckare i den litterära världen, nu någon som inte får till det, impotent både i sitt skrivande och sitt kärleksliv.
Knut blir uthängd i autofiktiv roman av en yngre författarkollega, som anklagar honom för ett sexuellt övergrepp. Senare hamnar de i samma panel på en litteraturfestival. Det är en fest att få tillbringa några timmar inne i Knuts huvud och psykologi.
Jag tror att sommarens bästa roman redan har kommit.
***
Läs även: Vem är du i kulturrevolutionen?
