Släpp taget om Sommerlath, Silvia
Släktingen kommer inte att förändras och drottningen kan med gott samvete säga att hon har gjort allt hon har kunnat.
Toppbild: TT
Min farmor tyckte inte om ingifta släktingar. Och de ingiftas släktingar betraktade hon som utomstående, som hon inte behövde befatta sig med. Hon var bara intresserad av sig själv och sin egen släkt. ”Å tack Gud som har skapat mig och mina barn så vackra”, brukade hon säga. Något vi än i dag kan säga på skämt till en släkting som försöker skryta. Annars är det sällan jag tänker på farmor.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Min farfar Mele Zeki däremot, är ofta i mina tankar. Han har format mitt sätt att tänka om ansvar för behövande och att solidarisera sig med svaga. Han var en humanist som alltid ställde sig på de förtrycktas sida. På 1950-talet, när de fanatiska imamerna deklarerade att det var synd att läsa de kristna filosofernas verk (Kristna, enligt de okunniga imamerna), blev farfar rasande och läste som protest allt han kom över av Socrates, Platon och Aristoteles. Han pratade ofta om sina grekiska gubbar och sa att vi skulle läsa dem när vi blev stora. Jag har sett upp till honom i hela mitt liv.
Men i höstas kom jag ändå att tänka på min farmor när tidningarna med stora rubriker berättade om "kungens släkting" som höll sig gömd för polisen och inte ställde upp på förhör. Kungen kunde ha svarat som min farmor: De ingiftas släktingar tar jag inte ansvar för. De är inte mina släktingar. Lyckligtvis gjorde han inte det utan stöttade sin familj, ingift eller ej. Släktband och ansvar var en realitet i farmors kurdiska samhälle även om hon själv försökte sätta sina egna gränser. Släktbanden finns och binder även oss som lever i ett modernt välfärdssamhälle. Det vet jag av egen erfarenhet. Och kungens släkting visar att detta gäller hög som låg i vårt samhälle. Om detta vill jag resonera.
Drottningens brorson Patrick Sommerlaths namn hade figurerat i den polisutredning som handlade om misstänkt prostitution på en massagesalong på Östermalm. När polisen ville förhöra honom trodde man att han hade gömt sig i sin lägenhet på Drottningholms slott. Tidningarna har länge intresserat sig för denne brorson. Redan i slutet på 1980-talet läste jag att han var inblandad i småkriminalitet. Vi är många som känner igen situationen och ofta har tänkt tanken ”varför måste just jag ta så stort ansvar för min struliga släkting?”. Jag beundrar drottningen som ställde upp för sin brorson. Hon har i snart 40 år kämpat för att få brorsonen på rätt köl. Hon hör till den skara av fastrar, mostrar, utvidgad släkt med blodsband eller som ingifta, som försöker träda in och vända en ung människas väg till det bättre.
Jag har arbetat inom psykiatrin i många år och har lärt mig att det finns människor som är sårbara redan från födseln. Det som ett gott välfärdssamhälle kan göra för alla barn räcker ganska långt, även för att ge en god start till barn som har det svårare i livet. Barnavårdscentraler och förskola som ser problemen tidigt kan lägga livet lite bättre tillrätta för barnen och ge stöd till föräldrarna. En lugn och trygg skolmiljö med lärare som ser varje barn kan göra underverk. Tyvärr har senare års nyliberala prioriteringar av vinst till enskilda företag och fantasier om eviga effektiviseringar i budgeten till vård och skola urholkat detta stöd men det går att återskapa om vi vill.
Om problemen kring barnet med åren ändå hopar sig, samhällets akuta insatser inte hjälper och föräldrarna till sist sviktar kan det finnas släktingar som orkar hålla ut. Syskon, mor- och farföräldrar, fastrar/mostrar, farbröder/morbröder. Som stödjande släkting blir man under resans gång arg, ledsen, besviken och utmattad, men vad är alternativet? Göra som farmor och avsäga sig släktskapet med folk som nog bara kommer att vara till besvär? Fråga sig ”varför just jag?” och hoppas att någon annan släkting träder in i ens ställe?
Tyvärr ställs den som känner ett ansvar till sist ändå inför frågan: ”Vad återstår om jag inte ställer upp?” och den vet också svaret: kriminalitet, droger och misär. Ändå kommer man till sist till en punkt där man tvingas släppa taget om en vuxen människa, även om den man har sett växa upp.
Sedan bör man också vara medveten om att en del inte går att hjälpa. De tar inte emot stöd och de chanser som ges. Det är smärtsamt att se för den maktlösa omgivningen.
Den smärtan kan i familj och släkt vara lika stor oavsett position i samhället. Inte ens en så mäktig person som drottningen kan hindra sin familjemedlem att dras till kriminalitet.
För några veckor sedan fyllde drottning Silvia 80 år. Sitt offentliga uppdrag har hon skött väl och jag beundrar henne för det sätt hon har tagit hand om en strulig släkting. Men nu borde hon släppa taget. Släktingen kommer inte att förändras och drottningen kan med gott samvete säga att hon har gjort allt hon har kunnat.
Och media har all rätt att rapportera om polisens kritik mot hur hovet hanterade eftersökningen av denne släkting, men de kan gott respektera balansen mellan det och att lägga sten på börda på en förtvivlad faster.
***
Läs även: Jag ser tvångsvård som en rättighet