Sluta hata på soft girls

Redan i gryningen börjar gråten. Snyftningar blandas med desperata skrik och hjärtskärande vrål som fortplantar sig mellan husväggarna. På förskolan nedanför mitt arbetsrum pågår höstens inskolning. Jag bommar igen fönstret för att kunna få något gjort.  

Samma sak varje år, tårfloden ska pågå i veckor. Först är den spridd över hela dagen men ebbar så småningom ut. Barn vänjer sig, mognar, eller ger kanske upp.  

Jag undrar hur förödande detta trauma kan bli i små ettåriga själar. Nog måste stressen sätta spår, plågan att vecka efter vecka veta att man ska bli lämnad och övergiven? Lägg på barnets tidsperspektiv, där ett dygn i en vuxens liv är en evighet hos den lille.  

Jag har spionerat. Barnen gråter ibland tills de kräks, medan personalen ignorerar. Daghemmet verkar ha en policy att helst inte plocka upp dem i famnen. Kanske handlar det om ergonomi och arbetsbelastning, kanske tänker man att om småttingarna daltas med så drar man ut på eländet.  

I veckan hörde jag hur ett ledset barn förlöjligades av en i personalstyrkan. Pedagogen härmade bölandet och frågade sedan beskäftigt hur gammalt barnet egentligen var. Det högg till i hjärtat, men vad göra? När föräldrarna kommer vid stängning och frågar hur dagen har varit, blir svaret alltid detsamma: ”Allt har gått jättebra!” Jag hade säkert inte klarat det bättre själv. Omgiven av ihållande barngråt kan vem som helst tappa besinningen.   

Med denna ledsamma bakgrundskör tänker jag på unga kvinnor som väljer att stanna hemma med barnen så länge som möjligt medan killen jobbar. Soft girls, hemmamammor, troféfruar – kärt barn har många namn.  

Deras livsval irriterar. Kanske är det projektioner och rättfärdigande av egna katastroflämningar? Aftonbladet har till och med dammat av Amelia Adamo, som får rasa. ”Man kan inte vara oberoende om man ska leva på någon annans pengar. Jag vet inte hur soft girl-trenden ska gå ihop om inte någon annan betalar”, säger hon, och i kommentarsfälten suckas det indignerat. I stället för det annars klassiska ”tänk på barnen!” ska de unga kvinnorna nu tänka på pensionen.  

Jag har alltid undrat över den svenska allergin att vara beroende av en annan person, samtidigt som beroendet av staten inte tycks bekomma någon.  

Pensionssystemet dras med många brister. De flesta uppbär ingen saftig vd-lön. Den som aldrig har satt sin fot på arbetsmarknaden får garantipension. Den skiljer sig inte nämnvärt från slutsumman, ihop med tjänstepensionen, hos den som har slitit hela livet till en modest lön. De som har arbetat inom exempelvis vård eller handel, har så låg pension att den måste kompletteras med garantidelen. Redan 2017 motionerade Centerpartiets Staffan Danielsson om det i Riksdagen. Först nu utreds frågan, men i en ledare i SvD häromveckan anmärkte John Norell på att resultatet kan bli orättvist och drabba samhällets unga.  

Norell liknar det allmänna pensionssystemet vid ett pyramidspel, med pay-as-you-go-modell där inbetalningarna används direkt för att finansiera dagens pensioner. Han tycker att unga borde vara rasande — vilket de kanske också är. Besvikelse kan yttra sig olika, och soft girl-trenden ses som en rebellhandling.  

Visserligen påminner Pensionsmyndigheten om det trettioprocentiga gapet mellan könen. Kvinnors genomsnittliga pension uppgår till 17 000 kr i månaden medan män får 24 200 kr. Det lär inte bli bättre med tiden, då systemet sitter inkilat mellan demografins käftar. Dock lever kvinnor drygt tre år längre än män, och rikedom ligger inte i de stora inkomsterna, utan i de små utgifterna.  

De moderna hemmafruarna är något på spåret, de ger sina partners och barn tid och omsorg, vilket förhoppningsvis besparar dem terapisessioner senare i livet. En familj är en enhet som hjälper varandra, inte individer som räknar jämställdhet i sekunder, millimeter och ören.  

Visst skiljer sig par, eller dör ifrån varandra, men med lite god planering kan ett soft girl-äktenskap ge både ekonomiska och hälsomässiga vinster. I en bra relation jobbar, sparar och investerar man ihop, i monetär och andlig valuta, och till allas fördel. Uppfostrar man barnen väl, så kan de säkert vid behov också hjälpa sina åldrande föräldrar ekonomiskt. Har man dumpat dem skrikande på förskolan och skyndat till jobbet, kanske de inte kommer att vara lika sugna.  

Så hata inte soft girls. Studera ditt orangea kuvert och fundera på vem som drar det kortaste strået. Kanske är det du? 

***

Läs även: Vi behöver fler tonårsgraviditeter

Läs även: Vi lever i en nyviktoriansk era