Sluta med skadliga smeknamn som Dodde och Noppe

I närheten av min skrivarlya finns en bar dit jag ibland gör mig ärende på vägen hem efter dagens arbete. En öl, kanske två, och någon engelsk fotbollsmatch på teven bortanför bardisken. Jag är visserligen aktivt ointresserad av sport, som i flertalet yttringar är infantil och fördummande, men jag sitter där ändå, och varje gång spelarna tågar in på planen, av någon idiotisk anledning hand i hand med barn, ångrar jag att pamfletten Pedofilfabriken förblev oskriven.

På fredagar går jag inte dit, för då är baren full av människor. Det syns ända ut på gatan att stämningen är energisk på ett sätt som påminner mig om att cyklisterna i Tour de France förr i världen dopade sig med sprit. Särskilt cognac var populärt som raketbränsle på den tiden. Vardagarna är lugnare; klientelet är äldre och nästan alla ansikten bekanta. Några är nog pensionärer och vad de andra jobbar med har jag ingen aning om. De vet heller inget om vad jag gör, men det händer att vi utbyter åsikter i neutrala frågor.

Den här kvällen var det bartendern själv som öppnade samtalet. En kvinna som satt med ett glas vitt i barens rundade ytterkurva visste tydligen sedan tidigare att han väntade tillökning i familjen, en pojke, och nu berättade han att frun därhemma ogillade hans namnförslag: Danko. Det lät för hårt hade hon tyckt, vilket kvinnan på hörnet kunde hålla med om. Vi andra, kanske fem personer, lyssnade avvaktande.

En av stamgästerna på bortre långsidan formulerade så en retorisk fråga: Danko, låter inte det som en serbisk vapensmugglare? Alla log, för gemensamma fördomar är också en värdegrund. Det var en onsdag kort före jul. Jag förlorade i minnet av de järndankar som rullade på skolgården i min barndom, och faktiskt var jag på vippen att citera ett par strofer ur Sten Selanders sentimentala dikt "Spela kula", men jag avstod, osäker på om den skulle fungera i krogmiljö.

Så plötsligt: Enzo!

Det var kvinnan med ett glas vitt som hade funderat en stund och nu lanserade ett alternativ. Allmän diskussion utbröt. Ett helt okej namn, därom rådde viss enighet, men möjligen skulle det passa bättre i Bologna eller Venedig, och ungefär där kunde jag inte hålla tyst längre så jag sa att Enzo låter som ett finskt skogsbolag. Samtalet avstannade tvärt, alla blickar vändes mot mig, och som vanligt förbannade jag min talförmåga. Döv eller blind vill jag inte bli, men stum kan jag tänka mig att vara. Lätt.

Då är Danko bättre, tillade jag, mest för att slippa förklara, vilket gladde åtminstone barmannen som ställde fram en öl till utan att ens fråga. Och eftersom aldrig så lite alkohol efter en lång dags hårt arbete kan ha samma effekt som tobak efter morgonkaffet gled mina tankar iväg och hamnade strax hos den finske aristokraten Torsten Wasastjerna, vars bok Om namnets invärkan på personligheten (1899) är en glänsande pärla i mitt bibliotek.

Wasastjerna ansåg att ingenting kan som namnet påverka en människas väg i livet. Rätt namn, hälften vunnet; ungefär så lyder hans grundtes, och efter en inledande uppvisning i filologisk lärdom radar han upp exempel. Gustaf, Lars och Harry är alltid bra, liksom Julia och Victoria, medan de som döper sina söner till Erik gör ett oförlåtligt misstag. Kungalängden från Erik den helige till Erik XIV redovisas och befinns i fallande skala bestå av religiösa veklingar och sinnessjuka vrak.

"Af de åtta Erikar, som föregingo Erik den helige, tillhöra de flesta sagan och många af dem dela troligen med hvarandra den oskattbara förtjänsten att als icke hafva existerat." Han tar ifrån fotknölarna; utbrottet om det försvagande namnet Erik löper över många sidor. Torborg är inte heller bra, för en flicka med det namnet skulle troligen "ikläda sig byxor och taga pris i brottning och velocipedtäflingar." Och hade Adam ens tagit emot äpplet om Eva hetat Barbara?

Torsten Wasastjerna kallades kanske Totte, slår det mig, för när han kommer in på frågan som skadliga smeknamn är det som om alla fördämningar brister. Prisse, Nasse och Tasse, allt sådant måste ovillkorligen bort, "och det finnas mången Lilla, Lalla eller Lolla, som förblifvit omyndig hela sitt lif, fast hon med ett ädlare namn säkert hade blifvit en själfständig och frisinnad kvinna."

Full poäng där! Själv har jag alltid ställt mig skeptisk till subkulturer där man tilltalar varandra Dodde, Pirre, Noppe, Dumle och annat liknande. Eller för den delen Foppa. Ja, sportfånarna och deras drabanter tar som vanligt priset. Hoa-hoa! Till och med Gunde låter vuxet vid jämförelse. Ska vi verkligen ha det såhär?

Läs även: Skriv en fjärilsbok om du vill tjäna deg

Läs även: När vuxna tonåringar får härja fritt