Sluta mörka historien

Gamla stan i Bygdoszcz, Polens åttonde stad, ser inget vidare ut. Det beror på den största katastrofen i stadens historia. Hitler och andra världskriget? Stalins polska lärjungar? Alls icke. Förklaringen ges såväl i turistbroschyrer som på museer. Det handlar om »den svenska syndafloden«, kriget mot polackerna 1655–1660. Svenskarna förstörde borgen, stadsmurarna och centrum bortsett från kyrkan. Det som byggdes upp var en enkel småstad; förvisso med ett stort torg men annars som, säg Ängelholm.

Sex mil bort ligger den förtjusande världsarvsstaden Torun, en massa medeltida hus i rött tegel. På museerna återkommer samma tavla i reproduktion, orange eldklot far i riktning mot den befästa staden. Visst, det är svenskarna igen. Fast året är 1703.

I Gdansk gick jag på stadsvandring, det tog en timma innan guiden kom in på det elände svenskarna ställde till med för den då ändå protestantiska staden, för att inte tala om det katolska klostret Oliwa några kilometer bort. Där snodde de till och med med sig munkarna. »Alltid dessa svenskar när man går på historiska turer och museer i Centraleuropa«, utbrast jag. De tyska medborgarna, som sagt lite vagt att de är från Rhenhållet, preciserade att de är från Mainz »och där var ni också«. Jo, jag vet. Har varit på museer i Heliga stolen norr om alperna, en gång ett biskopssäte som sträckte sig ända till Prag (där turisterna verkligen får höra om svenska kulturstölder) och Olomouc, längre bort i Tjeckien.

Olomouc, en gång Olmütz, är också en världsarvsstad. »Och det tack vare Lennart Torstenson!«, sa guiden med ett brett leende. Fältmarskalken lät demontera hela staden; utom kyrkorna, borgarnas rådhus och de finaste husen från gotiken och renässansen. Resten användes till befästningsverk. När trettioåriga kriget var över byggdes staden snabbt upp på nytt, i enhetlig barock. En ovanlighet värdig Unescoklassning.

Sverige syns inte bara som katastrofmakare på kontinenten. Historien syns också i alla de kyrkor i Tyskland som är uppkallade efter Gustav II Adolf, långt fler där än här hemma. I Sverige finns nio. I det mindre protestantiska Österrike finns åtminstone fyra. Den modernistiska GA-kyrkan i Breslau invigdes 1932. Härom året fick denna ännu evangeliska kyrka i det nu katolska, polska Wroclaw 300 000 kronor i bidrag från Gustav VI Adolfs minnesfond för att fixa till tornet.

Så vad säger då Historiska museet i Stockholm om denna stormaktstid vars följder ständigt möter museibesökare i Centraleuropa? Nästan ingenting. »Svenska kungars arméer slår sig fram genom halva Europa ända till städer som Prag och München.« Därav tronas på minnen från fornstora dar i nationalsången. Men allt var inte bra: det var utskrivningar, dödsstraff för sexuella snedsprång, desperata snapphanar och häxbränningar får vi veta. En karta visar svenska territorier runt Östersjön, det finns lite text om drottning Kristina och om Axel Oxenstierna. I monter 42 står ett par stövlar framför en reproduktion av Gustav II Adolf. Att det är han måste man veta, så vitt man inte hittar det lilla förklaringshäftet på en bänk och läser »Kristinas pappa, stövlar av 1600-talsmodell«.

Stirrar man i golvet får man för år 1648 veta att »Mellan 1618 och 1648 härjades Tyskland av 30-åriga kriget. Nästan hela Europa var indraget i kriget. Sverige blev en stormakt medan andra länder upplevde en katastrof«.  Alltid något. Men det ges inte större vikt än 1150 då Historiska golvnoterar Fredrik Barbarossa och hans inflytande på kyrkbyggen, mat och mode i norra Europa.

På sitt sätt är det en illustration av den svenska inställningen till nationalism; den är av ondo, krig är fel och det ska vara rättvist. Vore ju synd om 1200-talet om det fick mindre uppmärksamhet liksom. Och krigen var så länge sedan och inte på svensk mark (utom mot Danmark när Skåneland, Bohuslän och Jämtland erövrats men det var ju på sitt sätt lite fel så det talar vi inte om).

Historieberättande handlar om att välja, förklarar museet på en inledande friskrivningsskylt. Absolut. Men det är bisarrt att inte lägga krut på stormaktstiden, för de europeiska följderna finns än i dag. Det protestantiska norr har klarat den ekonomiska krisen betydligt bättre än de katolska länderna. Och före Gustav II Adolfs mannars insatser var motreformationen på segerrik marsch mot norr.

Sveriges inflytande har aldrig varit så stort som då. Det vet våra grannar. Det borde vi också veta och våga berätta. Inte för att yvas, utan för att förstå Europa.

För övrigt bör tv-licensen avskaffas. Bättre tillfälle för Radiotjänstarna i Kiruna att få nya jobb än nu under gruvboomen finns inte.