Sluta muta medelklassen

Ni semestrar för mycket. Och betalar för lite i skatt.

Det var förra måndagen beskedet kom. Märkligt nog verkar ingen ha noterat det. Möjligen har det något att göra med den svenska medelklassens starka drift att nicka ordlöst i samförstånd, om en tillräckligt erkänd källa trycker på rätt skampunkter.

Källan? Vilken källa, frågar ni oskyldigt.

Det är tjatigt, men nu befinner vi oss i det här landet och här är det lika svårt att komma förbi Dagens Nyheter som det en gång var att ta sig förbi den spanska inkvisitionen. Vi ska inte dra likheten för långt. Alla mellanchefers språkrör skulle aldrig få för sig att tända ett bål under kättares fötter. De är fortfarande tillräckligt mycket folkpartister för att snarare luta åt en informationskampanj, i kombination med några skarpa blickar. Och det är just det: de är också tillräckligt mycket folkpartister för att känna av när det är dags att sossa till sig lite. Och nu är det läge.

Det är bara att kolla på valresultatet. Moderata medelklassväljare fick ett par veckor med Magdalena Andersson, kände sig alldeles som hemma och bytte parti. DN gjorde det förstås redan under Stefan Löfven, men då var det för att ta ut avståndet till Sverigedemokraterna. Mer push än pull, som folk som gått på för många motivationsföreläsningar skulle säga. Nu är det alldeles tydligt något annat. En övertygelse och ett mål. Nu ska DN trycka på för att höja skatten för denna översemestrande medelklass.

Minns ni det jag skrev om ”skampunkter” och undrar ni vad jag menade? Smaka på slutklämmen i den där ledaren i DN förra måndagen, så klarnar det nog:

”Medelklassen har kunnat åka på fyra semestrar per år samtidigt som deras barns skolor inte haft råd med skolböcker. Det behöver inte vara så.”

Känner ni hur Karl-Bertil Johnsons julsamvetskval hugger tag i er inre monolog?

”Slinka iväg på ytterligare en poolsemester med lyxbuffé? Eller rakryggat lämna över pengarna till staten, som kan köpa HBTQ-certifierade läromedel för dem?”

Jodå, ni känner det. Det finns lite självföraktande medelklass i oss alla.

Så, alltså, medelklassens härold har kungjort att medelklassen måste ge upp ännu mer av sin inkomst, för att inte vara moraliskt förtappad. Medelklassen, åtminstone såsom den representeras i medierna, har inte ens givit upp ett gny i motstånd. Det ligger nära till hands att anta att DN, återigen, lyckats träffa rakt på den publicistiska guldåder som sammanbinder de övre delarna av socialgrupp 2 med de lägre i socialgrupp 1. Borgerlighetens diskreta skam, som Carl-Johan Westholm, salig i åminnelse, kallade den.

Men har inte DN rätt då? Behöver inte det offentliga mer av våra pengar?

Jo, antagligen. Det offentliga är trots allt bara nöjt när det råder rekordår och Gunnar Sträng är finansminister. Men låt mig bara slänga in en annan tanke i leken.

Det mesta som gäller medelklassens ekonomi har det senaste året inte handlat om ständiga semesterresor, utan om hur staten på olika sätt ska sticka till medelklassen tillräckligt med fickpengar för att den inte ska frysa ihjäl. Vi lever alltså i ett samhälle där medelklassen redan saknar förmåga att ta hand om sig själv. Det finns inga resurser att falla tillbaka på. Staten måste agera välvillig förmyndare. I det läget är det liberala svaret, om DN får bestämma, inte att stärka vanliga människors ekonomi, utan att urholka den ännu mer. För staten behöver pengarna.

En gång i tiden var jag libertarian. Jag växte ifrån det. Men ibland blir husses hand så tung i pälsen att jag inte kan låta bli att lockas av skriet från vildmarken.

Läs även: DN:s nya offensiv mot landsbygden

Läs även: Så går det när man byter väljarbas