Sluta på topp, så blir du återvald
Det gäller att planera sina budgetar klokt: Att sluta när man är som bäst är ju en universell – och underskattad – princip.
Toppbild: TT / Maja Suslin / Magnus Andersson
Man ska toppa på slutet. Det är så man blir återvald.
Den första budgeten är – såhär mellan skål och vägg – inget att oroa sig för. Det är, med lite tur, flera år tills frågan når väljarna nästa gång. Och väljare är notoriskt nyckfulla. Rasande över ditt ena dagen, ursinniga över datt den andra. Minnen som Carassius auratus, som guldfiskar skulle veta att de hette, i det fall att de hade något minne.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nej, det är slutet som räknas. Ve den regering som inte använder sin livstid till att skapa utrymme för en sista, frivol valbudget.
Och förresten är principen att toppa på slutet universell och underskattad. Det var av det skälet jag försökte börja röka igen för några veckor sedan.
Det måste vara mer än tjugo år sedan jag slutade. Jag minns inte riktigt bevekelsegrunderna, man jag antar att det var den vanliga trista kombinationen av hälsa, ekonomi och bekvämlighet. Jag har ett vagt minne av att det var i de här faggorna som det plötsligt blev verboten att röka på kontoret på Svenska Dagbladet. Går man tillbaka till läggen är jag övertygad om att man kan notera en påtaglig kvalitetssänkning i tidningen kring det där förbudet.
Som dödgrävarna på landstingets Beroendecentrum uttrycker saken: nikotin leder till att "hjärnan överaktiveras".
Men om man är runt de trettio och tror att det kanske kan bli fyrtio eller till och med femtio år till, är det lätt att få kalla fötter, inte bara av en överdos nikotin, utan av utsikterna att dra på sig KOL eller lungcancer. Man gör en kalkyl, biter ihop, slänger taggen, går upp tio kilo och börjar oroa sig för sjukdomar kopplade till övervikt i stället.
Det sker inte utan viss förlust av värdighet. Cigaretter är, som det påpekats, sublima. Inte minst just därför att de är farliga att använda. Att röka är att stirra sin dödlighet i vitögat, utan att blinka.
Och just därför: om man nu snart fyller 55…
Jag har en drygt åttioårig kamrat som började röka för några år sedan, just av sådana, helt rationella skäl. Risken att han ska hinna dra på sig något allvarligt är minimal. Jag är inte riktigt där än, men jag tänkte att jag kanske inte behövde vänta fullt så länge, innan kalkylen tippade över till cigaretternas fördel och den trista, ansvarstyngda ungdomen äntligen var slut.
Det gäller förstås inte bara cigaretter. Farfadern i filmen "Little miss Sunshine" sätter fingret på det, när han förklarar för sin tonåriga sonson: Om man använder heroin när man är sexton är man dum i huvudet. Om man inte använder det när man är åttio är man också dum i huvudet.
Det är ungefär samma sak som med bilar. Det är klart att det finns en tjusning i att ha en alldeles ny, vaxblänkande skönhet, men det är tufft på nerverna. Att ha en gammal, lagom repig, småbucklig trotjänare, som man aldrig behöver oroa sig för, eller ens tvätta, är ren frihet.
Så, alltså, jag försökte börja röka igen. Jag njöt verkligen av rejäla nikotinkickar. Men jag misslyckades.
När man äntligen kommit i åldern att man kan börja missbruka på ett underbart, sorglöst sätt, har man också kommit i en ålder då man uppskattar bekvämlighet. Och missbruk, åtminstone av röktobak, kräver helt enkelt för mycket planering, energi och viljestyrka. Det som brukade vara en social ritual är nu inte bara avskyvärt dyrt, utan lika privat, ensamt och oftast lika genant som att gå på toaletten. Och hur många av oss skulle göra det, om vi inte behövde?
Jag gav upp förra lördagen. Slutade röka för andra gången, kan man kanske säga, men av helt andra skäl än första gången.
Omvald lär man inte bli, hur man än lever sitt liv, men jag tror fortfarande på att man ska toppa på slutet. Det får helt enkelt bli något annat än tobak.
Läs även: Statsbudgeten har blivit obegriplig
