Sluta skylla på hemmiljön

Varför blir vi som vi blir? Vi brukar se barnet som ett oskrivet blad som kan formas av föräldrarnas uppfostran. Om föräldrarna gör allt rätt växer barnet upp till en lycklig och lyckad individ. I tidningsreportagen berättar kändisarna att de är så harmoniska för att de hade kärleksfulla föräldrar som gav dem goda normer, alternativt strulat eftersom de växte upp i ett otryggt hem med bråk och svek.

Men tänk om det inte är så.

Femtio års forskning i form av tvillingstudier, adoptionsstudier och analyser av vårt DNA har kunnat sammanfattas i tre »lagar«:

1. Alla personlighetsdrag är mer eller mindre ärftliga, alltså styrda av våra gener.

2. Familjemiljön har mindre effekt på personligheten än vad generna har.

3. En stor del av skillnaden i personlighet mellan individer förklaras varken av gener eller familjemiljö, utan av något som benämns »individuell miljö«.

Det genetiska arvet är viktigast för många av våra egenskaper. Vår längd styrs exempelvis till 80 procent av gener, intelligensen till kanske 60–80 procent och vår tjocklek, BMI, till 60–70 procent. Många protesterar direkt här. Man kan ju inte bli tjock utan att äta för mycket. Det är riktigt. Finns ingen mat blir ingen tjock oavsett gener. Man kan inte heller bli alkoholist i ett land där det inte finns alkohol, generna måste ha en chans att komma till uttryck. De studier vi talar om undersöker variationen mellan individer inom ett land.

Familjemiljön har alltså mindre betydelse än generna. För många egenskaper, exempelvis IQ, kan dess inflytande inte ens beläggas rent statistiskt. Familjemiljön är alltså den miljö som delas av alla som växer upp i ett hem oavsett om man är biologisk släkt eller inte. Om man har gott eller ont om pengar, får näringsrik mat eller fikabröd, strikt eller liberal uppfostran, om det finns böcker, om föräldrarna skiljer sig eller älskar varandra innerligt, med mera.

Den miljö som påverkar vår personlighet är framför allt »den individuella miljön«, ett begrepp som kan vara svårt att intuitivt begripa. Det är den del av miljön som är unik för varje individ i en familj. Det kan röra sig om kompisar, lärare, infektioner, tarmflora, olyckor, godis man köper för egna pengar och om ren slump. All miljö som ett syskon inte delar med de andra.

Men, protesterar många, alla vet väl att ordentliga föräldrar får väluppfostrade barn, medan barn från bråkiga hem är jobbiga och stökiga? Men då har man glömt att de barn som lever med sina biologiska föräldrar har fått sina gener av dem och därmed ärvt många personlighetsdrag. adhd, som yttrar sig som koncentrationsstörning och rastlöshet, är exempelvis starkt ärftligt. Det är klart att det ofta blir bråkigt och stökigt i ett hem där en eller båda föräldrarna och ett eller flera barn har adhd.

Vi förväxlar också lätt orsak och verkan. Det kan lika gärna vara så att snälla barn får snälla föräldrar och bråkiga barn får bråkiga föräldrar. Barn är nämligen olika från början, vilket påverkar föräldrarnas beteende. Barn som föds glada och lugna gör föräldrarna glada och lugna. Barn som föds med besvärligt temperament är missnöjda, hamnar ofta i konflikter och får bekymrade, trötta och grälsjuka föräldrar. För 30 år sedan skylldes autism, som vi i dag vet är i princip helt genetiskt styrd, på »en kall mamma«. Självklart är det inte lätt att vara varm och glad mot ett barn som har nedsatt förmåga att interagera socialt.

Av någon anledning anses det mer progressivt att tro på miljön än på genetiken. Men att vi vet att en egenskap är genetiskt betingad behöver förstås inte göra oss kallsinniga – lika gärna kan man anse att den som haft otur i det genetiska lotteriet förtjänar att bli väl omhändertagen och ges möjlighet att utvecklas utifrån sina förutsättningar.

Vissa fruktar nog att om man lyfter bort ansvaret och skulden från föräldrarna så kanske de struntar i sina barn. Men vi är biologiskt programmerade att ta hand om hjälplösa ungar och börja älska dem, eftersom det ökar chansen att vi för våra gener vidare. Folk var därför barnkära långt innan det fanns uppfostringsböcker.

I stället kan kunskapen vara befriande. Den genetiska forskningen tillbakavisar seklers mamma-bashing, moralism och skuldbeläggande. Det är sällan föräldrarnas fel om det går illa för barnen. Barnen blir som de blir, mest på grund av gener och den egna miljö de skapar runt sig. Vi kan troligen inte ändra särskilt mycket på våra barn, men alla tjänar på att man försöker vara schyst och ha det trevligt ihop. Man ska ändå tillbringa minst 20 år i varandras sällskap.