Slutet är kommet för turisten

Förlåt mig, ty jag har syndat – rejält. Men före botgörelse en bekännelse: De senaste tio åren har jag rest som en dåre. Jag vet det för att jag tillhör kategorin bovar som bokfört resorna på flightmemory.com, en webbtjänst för flygnördar. Enligt sammanräkningen åren 2009 till 2018 gjorde jag 476 flygresor, vilket ackumulerade cirka 1,1 miljon kilometer med flyg, eller 25 varv runt jorden. Min klimatpåverkan har varit stor. Beräkningarna är inte helt lätta att göra men uppskattningsvis rör det sig om ett koldioxidutsläpp på 220 ton. Jag kan inte ens föreställa mig 220 ton. Kan någon?

På alla sätt och vis har mitt resande varit problematiskt. Arbetet som journalist och mitt intresse för sådant som ligger utanför Sverige har varit en klimatbelastning. I dessa tider förstår alla att det som varit inte kan fortsätta på samma sätt. Nog är nog.

Jag säger inte att det är slut på flygandet, även om Flightmemory noterar den fallande trenden. Det finns många skäl till att trappa ner på resandet. Klimatpåverkan är ett, men ett annat – också det tungt vägande – är att man blir en av alla dessa turister. Jag vet, en del urskiljer sig gärna och hävdar att det finns skillnader på turist och »resenär«. Typ att turister betalar för all inclusive, medan resenärer reser. Ofta är det backpackers och personer med sådant bagage från ungdomen som gör distinktionen.

Eller någon patetisk person som drar linjen i sanden på ett annat sätt, som att säga att de aldrig skulle sätta sin fot på säg en thailändsk sandstrand, eftersom det är vad svenskar i gemen gör, och i stället flyger till någon atoll. Likväl missar att det är själva essensen i turismen – jakten på det äkta, unika och autentiska.

Turisten gör sina val; i Paris väljer somliga Eiffeltornet, andra Pompidoucentret, eller också står valet mellan Costes eller Brasserie Lipp. I valet markeras livsstilen, men i alla lägen är det den ditresta som ändå väljer. Och dit har denne allt som oftast tagit sig med flyg.

Turism var inget problem så länge det var tämligen dyrt att resa, men sedan 70-talet har det i accelererande fart blivit allt billigare att lämna hemlandet. Numera kan flygbiljetten till Paris vara billigare än bussbiljetten till Tibro.

Låga priser har mobiliserat enorma turistvolymer, som vill se och uppleva det man bara hört andra tala om. I stad efter stad i Europa – och andra platser i världen – märks hur turismen har gått från ett inslag i stadsbilden till något som förstör platsen. Turistvolymerna är sådana att Paris, Rom och Venedig inte är sig lika.

Stadens invånare tvingas leva mitt i en reseindustri; ingen skulle godta att bo mitt på ett fabriksgolv, men i Paris – som har 10 miljoner turister varje år – finns otaliga som bor mitt bland lockropen riktade till turister. Utbudet har undan för undan blivit mer anpassat och riktat till ett klientel som kommer en gång och aldrig mer. Det hela förefaller orimligt, men i turismsammanhang är knappt något rimligt.

Ta bara en sådan sak som att turister beter sig på ett sätt som man aldrig gör hemma – och då syftar jag inte på vuxna som på flygplatser lägger sig på marken, utan den som fäster hänglås på broar och kastar mynt i stadens fontäner – utan någon större eftertanke än att andra gjort likadant. Jakten på det äkta, det unika tycks vara reptilmässig och kopplar bort den tänkande hjärnan.

I Rom har invånarna tvingats vänja sig vid bilden av turister som på torg och gator helt sonika sätter sig ner på marken och intar en måltid. De kom för att se Rom, men förstör i stället Rom. Detta har inte gått lagstiftare förbi, som ändå varit vankelmodiga: Törs man strypa en lönsam intäktskälla som stimulerar lokalekonomin? Numera är svaret ja, att nog är nog.

I Florens, till exempel, har turismen på fem år ökat med 2,4 miljoner och turisternas obelevade sätt att äta mat på gatorna har blivit ett sådant växande problem i stadsbilden att det numera är förbjudet. Vid regelbrott riskeras böter på 500 euro.

Rom har också matförbud vid större landmärken, till exempel Trevifontänen och Spanska trappan. Och i Venedig har man separerat lokalbor från turister, vissa delar av staden får enbart besökas av boende.

Detta är en väg framåt – om klimatskäl inte minskar flygande, kan kringskuren turism minska reslusten. Om man inte ens får låtsas vara Anita Ekberg och ta ett dopp i Fontana di Trevi, ska man då ta sig till Rom? En befängd logik, men det är som sagt inte mycket som är logiskt med vårt resande.

Emanuel Sidea, ekonomiredaktör. Läs hans artiklar för Fokus här.