Slutet på Amerika
Bara den synska, eller mycket pessimistiska, skulle ha kallat mellankrigstiden för just det, medan den fortfarande pågick. Det är svårt att veta att man lever inom parentes. Vi har inte heller vetat om det.
Det cirkulerar en myt om att den amerikanske filosofen Francis Fukuyama i skiftet mellan åttio- och nittiotal fick världens alla liberaler att inbilla sig att historien hade nått sitt slut. Han uppsats »The End of History?«, som faktiskt publicerades några månader före Berlinmurens fall, fick verkligen stort genomslag. Boken kom ett par månader efter Sovjetunionens upplösning och höll liv i hans idé. Men inte särskilt många tog Fukuyamas klatschiga rubrik på orden.
Däremot var det många, liberaler eller ej, som kring 1990 kände att de just klivit över en bortre parentes, ut i friska luften. Det kalla krigets undantagstillstånd var upphävt. Världen skulle normaliseras. Öppet, uppåt, framåt.
Det var som en nystart av tjugotalet. Snart var det bara de byråkratiska amerikanerna och lite lustigt efterkälkiga länder som brydde sig om att stämpla passen. Resorna blev billigare, resmålen fler.
Nu har vi övergått i ett hotande trettiotal. Allt fler dörrar stängs. Vågar man åka till Egypten? Kenya? Libanon? Istanbul? Många resande färdas i desperation och av tvång, med livet som insats. Ryssland blänger hotfullt mot oss, över Baltikum. Europeisk politik har hittat tillbaka till ett oförsonligt tonfall.
I efterhand går det att ana att vi inte klev över en bortre parentes där i nittiotalets början. Vi klev över en främre parentes, in i ett behagligt, men tillfälligt avbrott. Nu är vi tillbaka i historien igen.
Det händer att en text förändrar hur man ser världen. Johan Anderbergs reportage, med foton av Ola Torkelsson, om USA efter åtta år med Obama har den kraften. Förhoppningarna om att en svart president skulle föra USA framåt, har vänts i sin motsats. I stället har rasismen ställts på sin spets. Idépolitiken ersatts av en alltmer omaskerad raspolitik. Man skulle kunna säga att det är en artikel om slutet på Amerika. Nedslående, men övertygande.
Jonas Dahlbergs omstridda monument över offren på Utøya, »Memory Wound«, kommer att bli av. Verket är hisnande, storslaget och ändå lågmält. Anders Karnell porträtterar konstnären.
