Smartphone-generationen står inte ut med att ha tråkigt
Jag minns tydligt att det fanns stunder av grav långtråkighet när jag växte upp. Den erfarenheten har knappt generationen som växt upp med smarta mobiler.
Toppbild: Unsplash
Ibland tänker jag att mänskligheten kan delas in i två grupper – de som står ut med att ha tråkigt och de som inte gör det.
När jag intervjuade Per Olov Enquist för många år sedan, år 2008 närmare bestämt då hans självbiografi Ett annat liv kom ut, berättade han om sin uppväxtmiljö. Han föddes ju långt upp i norr, i byn Hjoggböle i Västerbotten. Det var långt till närmsta granne, och inga barn fanns i närheten. P O Enquist var enda barnet till en ensamstående lärarinna som var djupt religiös på det stränga viset.
Just hans beskrivning av bristen på leksaker och annan underhållning etsade sig fast hos mig. Det han hade var skogen, som fanns precis bakom huset. Tallarna blev hans vänner och om jag minns rätt befolkades skogen också av låtsasfigurer. Ensamheten tränade hans fantasi, vilket förstås skulle komma att tjäna honom väl som författare.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag gnäller emellanåt på mina barn när de är alltför klistrade vid sina skärmar och säger anklagande att jag själv som barn på 1900-talet fick leka med kottar och stenar. Det är förstås en sanning med modifikation, för att inte säga lögn. Vi hade färg-tv med clownen Mannes pantomim dagligen klockan halv fem och Fem myror är fler än fyra elefanter en timme senare, samt serietidningar och kassettband. För P O Enquist däremot var det på riktigt kottar och stenar. Han hade ingen att prata med utom sin mamma, som på grund av sin fromhet tyckte att nöjen som till exempel bio var djävulens påfund.
Man kan förstås fråga sig om Enquist blev författare på grund av den här ensamma och påvra uppväxten – eller trots den. Svaret är ändå inte självklart.
Här i Sverige finns emellertid sedan gammalt en vördad folklig tradition av stillhet, tystnad och, tja, tristess. Den sammanfattas väl i den färska dokumentären om filmaren Nina Hedenius (Nina Hedenius – ett ögonblick i sänder av Fredrik Wenzell, på SVT Play). Det långsamma är vad hon intresserar sig för. "Det fanns när man var barn", konstaterar Nina Hedenius, 80, som antagligen är en av de sista som står ut med långsamhet, inte bara står ut förresten, utan gillar den, dröjer i den, tycker att den bär på något viktigt.
Hennes klassiker Gubben i stugan (1996, nu på SVT Play) visar under en och en halv timme vardagen för en ensam man i ett torp. Han lever på det gamla viset, utan rinnande vatten eller centralvärme. Filmen är ett mycket långtråkigt och vackert, emellanåt finurligt bildkonstverk och därtill en etnologisk dokumentation. "Ibland har man ju haft visning någonstans och så har inte en människa kommit, utom personalen som skulle koka kaffe", konstaterar Nina Hedenius. Hon är en briljant konstnär, men knappast något för den stora publiken.
Och allt mindre så. Tonåringar i dag har svårt att existera utan någon form av yttre stimuli, om det så bara är musik i öronen. Stillhet är för många unga snarast tortyr, alltså även för dem utan diagnos. Jag som växte upp på sjuttio- och åttiotalen minns tydligt att det fanns stunder av grav långtråkighet. Den erfarenheten har knappt generationen som växt upp med smarta mobiler.
Kanske kommer tristess att vara helt utrotad i framtiden, när våra hjärnor vant sig vid att klias både här och där av artificiell intelligens. Amusing Ourselves to Death (1985) är titeln på en på sin tid hajpad bok av amerikanen Neil Postman (1931-2003). Han pekade på utvecklingen att medierna och politiken förvandlats till underhållning. Då var det en tes, i dag lever vi ju detta.
Snart finns inte längre de som står ut med att ha tråkigt. Au revoir, tristesse.
***
