Smisk och svältkultur: Sveriges nya ekonomiska politik

Sveriges ekonomi bromsar in kraftigt som följd av Riksbankens räntechock, högt skuldsatta hushåll och rekordinflation. Sveriges ekonomi är i fritt fall och går in i lågkonjunktur. Men även välbeställda syns numera på Lidl. Det finns mycket stor risk att arbetslösheten tar fart den kommande tiden. Utomlands ser man det som att en bo-bubbla just briserat i Sverige, men säg inget här hemma, det kan utlösa panik. Byggbranschen och hela den ekonomi som cirkulerar runt byggsektorn med arkitekter och byggbolag, fastighetssäljare, fastighetspriser och bopriser faller neråt. Jag tror faktiskt det kan bli en riktig jävla krasch. En perfekt storm som man säger i USA. 

Arbetslösheten ligger just nu på 7,3 procent enligt SCB. Ändå pratar vi nästan aldrig om arbetslösheten. Varslen ökar. Många har det svårt just nu, inte minst de som knappast fått något alls under de feta åren, vilket Markus Kallifatides och Stefan Sjöberg nyligen visade i Katalys-rapporten "Alla får det inte bättre". 

Finansminister Elisabeth Svantesson talar gärna om hur bidragstak ska driva ut människorna till jobben, det jobbar regeringen med. Men arbetsmarknadspolitiken har Moderaterna försvagat med en och en halv miljard, trots att det finns flera bristyrken som skriker efter folk, både i vården och industrin. Det ser så illa ut med matchningen att regeringens beställar-organisation Almega varit ute i veckan och klagat. Sänk bidragen till de fattiga, sa Almega. En annan version hade varit att höja lönerna rejält i de yrken som skriker efter folk, det skulle locka arbetssökande. Avtalsrörelsen pågår. Almega skulle kunna säga: Ni får tio procent per år i tre år. Det skulle nog lösa rekryteringsproblemet. 

I själva verket är det inte moral som bestämmer arbetslösheten. Det är investeringar och farten i ekonomin. I USA är det högkonjunktur. Inte på grund av den kristna högerns förböner, utan Joe Bidens inflations- och klimatpaket på tusentals miljarder dollar som gör att arbetslösheten är rekordlåg. Företagen skriker efter arbetskraft, lönerna går upp, skatteintäkterna går upp, vinsterna ökar. Men att inspireras av detta enorma framtidspaket är helt främmande för de svenska politikerna från knappt oppositionella Socialdemokraterna till de regeringsbärande Moderaterna. Här gäller svältkur. Folket skall av Riksbankens direktion tagas upp i knäet och ges dask. Som vanligt är det inte de som levt mest över sina tillgångar som får hårdast smäll.  

Samtidigt går det som sagt att bekämpa arbetslösheten. 

Ekonomerna Christer Persson och Stefan Carlén visar i sin podd Sysselsättningskoden, hur arbetslösheten i själva verket beror på svaga investeringar i välfärd och produktion, men också på bristande utbildning och matchning till de jobb som finns. Att sätta människor i arbete kräver målmedvetna satsningar på både offentlig sektor och produktiva offentliga investeringar i de sektorer som växer, exempelvis i norra Sverige. Som kommunalråden oavsett partifärg på de orter som får de nya gruvorna och fabrikerna säger: det behövs bostäder, vägar, utbyggd skola och omsorg. Offentliga investeringar. I ett avancerat samhälle är inte privat sektor närande och offentlig tärande, utan de förutsätter varandra, vilket tidigare S-statsrådet Lena Sommestad för fram i sin nya essä Människan först (Verbal). Utan utbildad arbetskraft med hög kompetens kan inte företagen blomstra. Just nu går mer än var tionde elev ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet. 

Att inte bekämpa arbetslösheten med alla till buds stående medel är det största sveket i modern tid. Vi är fattigare än nödvändigt för att vi hellre betalat av på statsskulden än investerat i samhället. Vi har sparat oss fattigare än om vi satt människor i arbete, moderniserat energisystemet och byggt de bostäder som behövs. Nu står vi i en kris med en låg statsskuld, men den samhälleliga ladan är tom på allt som gör samhället gott. Personalbristen härskar i vården. Skjutningar ekar mellan husen. Tillväxten i Sverige är just nu sämre än i det krigförande och isolerade Ryssland. Grattis, Svantesson, till den jumboplatsen! 

Vi behöver en annan idé om samhällsekonomi och tillväxt. Elisabeth Svantesson har hittills visat sig oförmögen att tänka nytt. Hon är fast i Magdalena Anderssons lada. Eller kan kampen mot arbetslösheten vara något annat än identitetspolitik mot fattiga? Riktig politik, alltså. 

***

Läs även: En sista svensk insats: Erdogan-bakelsen

Läs även: Att bli rik på politik