Snålblåst på Norra Bantorget

Den tidigare TCO-basen Eva Nordmark skiner som en nyutsprungen studentska i tv över att fler kan sägas upp och Stefan Löfvens gamle Metallkompis Veli-Pekka Säikkälä prisar i radio att det blir billigare för arbetsgivaren att avskeda obekväma anställda.

Det blir svårt att toppa för Erik Blix och Rachel Mohlin i radiosatiren Public Service.

Men så ser verkligheten ut sedan regeringen köpt fred med mittenpartierna och lugn på arbetsmarknaden. Priset är elva miljarder om året till omställningsstudier, ett krav som TCO drivit i många års förhandlingar där skattebetalarna nu plockar upp notan.

Tjänstemännen och arbetsgivarna gjorde upp, större delen av LO i form av IF Metall och Kommunal hoppade på tåget mot framtiden. Kvar på perrongen står rest-LO:s tolv mindre förbund och vill förhandla en minut i tolv.

»Avtalet ligger på bordet och pennan bredvid«, säger arbetsgivarnas Mattias Dahl retfullt, medveten om att lite sämre anställningsskydd får de i lagen, men riskerar ännu mer genom huvudavtalet.

LO sprack, men har länge knakat i fogarna. IF Metall har i 25 år dominerat avtalsrörelsen ihop med tjänstemännen genom industriavtalets »märke«, Kommunal har insett att lågavlönade kvinnor kan få plugga med lön. Men få byggjobbare eller lastbilschaufförer längtar efter omskolning till vårdbiträde.

LO är i dag en sorglig syn för oss som sett dess storhetstid. 1976 radade vi på pressavdelningen att-satser med krav på trygghetslagar och löntagarfonder. Men Fälldin (C) vann valet och Saf startade motoffensiv. 1989 skrev vi på LO-tidningen serien »Facket – 90-talets krisbransch«. Stig Malm och Metallbasen »Blomman« gick i taket, chefredaktören fick sparken och jag startade eget.

I 123 år slogs LO för medlemmarnas trygghet och rätten att slippa påtvingad förändring. Men det tar på krafterna att simma mot strömmen.