Snälla rara samtid!

Så stod jag på ytterligare ett nyhetsmöte och skrek mig högröd om konstens frihet. Hur konsten ständigt missförstås, ständigt begränsas och ständigt lever under hot.

Ja skriv det, och försök nu inte skohorna ner ett bultande hjärta (mitt) i en liten kantig ask (rationalitet), var rådet jag fick från en kollega.

Nähä.

Jag är så förbannat trött på att folk verkar tro att konst och verklighet ska och bör mätas med samma moraliska måttstockar. För att vara världens friaste land är vi svenskar förvånansvärt ofria i tanken.

Gick budskapet fram?

Hotet mot konsten kommer inte från en grå eminens på någon statlig myndighet som ingen vet namnet på, hotet kommer från en vetskap om att den som inte gör konst som faller inom anständighetens ramar kommer bli avkrävd att göra om och göra rätt. Inte ens folk som sitter på bokförlag och konstinstitutioner verkar längre förstå skillnaden mellan verklighet och gestaltning.

Nej, att Jan Lööf av sitt förlag Bonnier Carlsen ombetts rensa bland stereotyper om andra kulturer i hans barnboksklassiker »Morfar är sjörövare«, från 1966, och »Ta fast Fabian«, från 1997, är inte en strikt förlagsteknisk fråga. Det är inte ens en fråga om föråldrade klassiker. Alla som läst Jan Lööfs nyare bilderböcker vet att också där finns stereotyper att slå ner på för den som vill. Tidigare har man mest brytt sig om det påstått misogyna draget. Jan Lööfs vana att teckna fram en fantasivärld där blott primater och uppfinningsrika män platsar, sällan kvinnor – annat än som stumma morsor och kroknäsade mormödrar. Vad blir nästa grej?

Det vi har att göra med här och i alla dessa för själen dränerande debatter som dyker upp gång efter annan, är en hållning som blivit alltmer populär. Att skönlitteratur kan förstås med dumrationella argument. När det i själva verket är fiktionens undflyende och motsägelsefulla natur som definierar dess väsen. Och att det i en lyckad litterär gestaltning finns lager av sanning som kan vara »sannare« än sanningen själv.

Klippet i SVT:s Kulturnyheterna där den sjuttiofemårige Jan Lööf sitter och fibblar med datormusen för att byta hår och klädsel på en svart musiker i »Ta fast Fabian«. Konstaterandet att det inte spelar någon roll hur han än bär sig åt, tar han bort klädsel och hår finns ju ändå trumman kvar och att det då kan komma en kommentar »att när man ritar en svart man ja då ska han naturligtvis gå omkring med en trumma«. Finns ett deppigare soundtrack till detta tuktande av fiktionen som allt fler konstnärer förväntas underkasta sig!

»Bilderböcker ska suga in läsaren. Barnets blick ska hänga fast så stint vid sidorna att man nästan inte kan bläddra. Den stämningen av lite skräckblandad förtjusning skapar alltid Jan Lööf«, skrev Gunilla Brodrej om Lööfs effekt på barn (Expressen Kultur, 30/11 2015). Byt ut Jan Lööf mot Jakob Wegelius, en annan av landets begåvade barnboksförfattare, och utsagan gäller också för honom. Och jag undrar nu: När ska den gnidne turkiske elfenbenshandlaren Ali Kazdim, som kedjar fast den älskvärda gorillan Sally Jones i »Legenden om Sally Jones«, anses för olämplig för våra barn?

Den som begår våld på skönlitteraturen begår också våld på tanken.

Det kommer jag skrika på nästa nyhetsmöte.