Snart är utvandringen det stora problemet
Vi är många som inte känner oss hemma längre när hatpöblar sätter tonen. Men vart ska vi ta vägen?
Toppbild: Unsplash
Location, location, location. Fastighetsbranschen har tjatat om det i hundra år. Men var är den rätta platsen, när Trump är på väg att bli återvald? När Ukraina, Mellanöstern och sjön mellan Kina och Taiwan tävlar om att bli först med nästa världskrig? När olivträden i Apulien dör och Portofino ställs under vatten? När gängen härskar över svenska gator och trapphus? När London fylls av hundratusentals människor, lättade av att inte längre behöva sätta sitt judehat under skäppan?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ska man ha ett stående bord någonstans är det antagligen på Restaurangen vid slutet av universum, som Douglas Adams uppfann i fembokstrilogin Liftarens guide till galaxen. Bara två problem med det: maten är aldrig bra på restauranger med fantastisk utsikt – vad kan vara mer fantastiskt än att se universum gå under varje kväll? – och stället finns inte. Åtminstone inte inom räckhåll för simpla jordbor.
Vad är näst bäst och tillgängligt?
Ingen vet. Det fåtal som låter säkra på sin sak vill vanligen sälja något, för att slippa bli sittande med Svarte Petter när skiten träffar fläkten. De är, med andra ord, djupt oärliga. Alla andra flackar med blicken och vrider händerna när de tänker på sin egen placering.
Det här kommer att sluta i en ny stor folkvandringstid.
Vi har redan talat om den, men då som ett yttre problem för länder i självbelåten medelålder. Fattiga har alltid knackat på dörren till sådana länder, men den globala klassresan fick turbo med internet, mobiltelefoner och flyg. Och för världens verkligt fattiga är det ingen tvekan om vad location, location, location betyder: Västvärlden, oftast Europa.
Murar och vallgravar har raskt konstruerats från vår sida, när strömmarna höll på att stjälpa hela samhällen, men kraften i den här rörelsen är nästan omöjlig att tygla. Och – mindre uppmärksammat – den går inte bara åt ett håll. Idén att vi sitter på rätt ställe, om vi bara låser dörren, låter snart som något bara Gwyneth Paltrow skulle kunna kursa utan att rodna.
När gatorna fylls av tusentals skrikande Israelhatare – som oftare än inte håller varje jude ansvarig inte bara för vad Israel gör, utan groteskt nog även för det som Hamas bär ansvaret för – är det lätt att begripa om europeiska judar känner sig tvingade att följa de nästan 900 000 judar som flytt från arabiska länder sedan 1948. Men många icke-judar känner sig inte heller hemma när hatpöblar sätter tonen. Och vid sidan av det: tågen fungerar inte. Polisen har tappat kontrollen. Politikerna kan knappt bilda regering. Skolan har urartat. Och så vidare.
Location, location, location. Men vart ska vi ta vägen?
De flesta blir förstås kvar och anpassar sig, någonstans mellan Kjell Höglunds Man vänjer sig och Michel Houellebecqs Underkastelse, precis som under förra folkvandringstiden. Inre exil är ett fåfängt försök att skapa en privat rätt plats, fast man är på fel plats. Fåfängt? Fråga ryssarna. De har överlevt genom att låtsas att världen inte angår dem. De fick Putin.
Men en växande andel av oss kommer att börja leta. Försöka lista ut var eländet bäst kan undvikas. Invandringen sätter nu sin prägel på nästan alla, ofta akuta, problem i västvärlden. Om ett decennium eller så kan det mycket väl vara utvandringen som är det stora problemet.
Folkvandringen är här. Den omfattar oss. Vart vi tar vägen? Ingen aning, men jag kanske har ett par ställen att sälja om du är intresserad.
***
