Snart kommer Extinction Rebellion och limmar fast sig vid mitt hus

Mäklaren böjde sig framåt och famlade efter glasögonen i kavajens bröstficka. Mitt pekfinger var på rak arm riktat mot en kolonn av kryp som obekymrat spatserade in genom en murken glugg i panelen, alldeles ovanför stengrunden. Många. Noga taget oräkneliga. Efteråt slog det mig att min gest var demonstrativ som vore jag en staty i Kungsträdgården.

– Myror, sa mäklaren klentroget. 

– Inte vilka myror som helst, sa jag. 

Han granskade kräken igen, under tystnad.

– Blanksvart trämyra, sa jag.

Så en konstpaus – och ett förtydligande på latin:

– Lasius fuliginosus.

Bara sådär, med världsmannens tillbakalutade lätthet. Mäklaren såg ut som om han önskade sig bort, långt bort, antagligen till en stilren mexitegelvilla från sjuttiotalet, ful men hel, framför allt begriplig. Att sälja timmerhus från okänt sekel måste vid jämförelse vara ett helvete, särskilt om spekulanten är en besserwisser som förstår sig på myror. Vi fick stället billigt.

Detta hände förra sommaren och jag ska inte förneka att myrorna var ett bekymmer, men inget ont som inte för något gott med sig. Exempelvis fick jag vatten på min kvarn rörande åsikten att fastighetsmäklare är överbetalda och allmänt sett överskattade. Senare hörde vi att grannen i byn hade igelkottar under vedboden, men om detta visste mäklaren ingenting, trots att sådana informationer säkerligen hade attraherat horder av romantiskt lagda stadsbor på jakt efter livskvalitet.

En artikel i Dagens Nyheter nu i sommar listar hundra olika yrken och rangordnar dem efter graden av status. Finast av alla är i tur och ordning ambassadör, läkare, domare och professor, medan bottenskrapet inte oväntat består av städare (98), gatuköksbiträden (99) och diskare (100). Som författare (27) blir jag förstås besviken, i synnerhet som journalist (25) av något ofattbar anledning smäller högre, men jag tröstar mig med att fastighetsmäklare inte ens är med på listan.

Förresten dväljs mina vänner konstnärerna på halva vägen till Hades, mellan kronofogde (49) och skolkurator (51). Hårda bandage där.

Ett annat intressant kluster är meteorolog (38), fotomodell (39) och flygvärdinna (40), men det säger nog inte mycket mer än att listan har tjugo år på nacken, för på sommaren behöver nyheter inte vara nya. En färskare undersökning, tidstypiskt nog beställd av ett bemanningsföretag, ger vid handen att de i dag lägst rankade yrkena är, nedifrån räknat: kabinpersonal, influerare, fotomodell, meteorolog samt reklamare. Nu är det även ballare att vara författare än journalist. Och fastighetsmäklarna är nya på listan, vederbörligen långt ner, dock över journalisterna.

Den enda gåtan i sammanhanget är att professor fortfarande ligger på plats fyra. Hur är det ens möjligt? Sedan regeringen Persson avskaffade fullmaktsprofessurerna och släppte lös inflationen på området kan vilken idiot som helst tjata till sig denna högstatustitel. Inom vissa gebit är professorerna nu lika många som generalerna i valfri bananrepublik. Även forskare (8) är en dubiös yrkestitel som rimligen inte kan stå sig i längden, vilket jag är den förste att beklaga.

Beträffande myrorna kan jag för övrigt meddela att de är kvar trots mina i varierande grad illegala utrotningsförsök. Men, som sagt, inget ont som inte för något gott med sig. I höjd med midsommar vände lyckan. Hör här, en riktig rötmånadshistoria.

Det satt en fluga i köksfönstret.

Nämen! Så tänkte jag.

För mig är alla dessa arter som glosor. Jag kan läsa ett landskap som en fransk roman, på originalspråket. Naturligtvis vet jag inte allt, men mycket. De kräk jag aldrig sett förut kan på goda grunder misstänkas vara sällsynta. Och flugan i fönstret var ny. En ovanligt stor sak med kopparglänsande mellankropp och svarta vingar, ett monster – som efter granskning befanns vara myrvapenfluga (Clitellaria ephippium). En exklusiv raritet vars larver lever i bon av, just det, blanksvart trämyra (Lasius fuliginosus).

Sedan arten första gången påträffades i Sverige (Ålem, Småland, 1849) har den observerats i runda slängar femtio gånger. Inte mycket för en fluga. Rödlistad så det stänker om det. Fågelskådarna, ofta något vulgära, brukar benämna motsvarande observationer cosmic mind-fucker. Avundsjukan fyndet har framkallat i flugforskarnas ödsliga men muntra barack är stor, tro mig, mycket stor. 

Så nu väntar jag bara på att knallkorkarna i Extinction Rebellion ska komma hit och limma fast sig vid stengrunden med superlim och kräva att vårt ruckel ställs under förvaltning från Bryssel som reservat inom Natura 2000. Har vi otur på riktigt blir det även klimatgatuteater på byvägen.

***

Läs även: När insekterna tystnar

Läs även: Man kan rädda insekterna utan att bli hysterisk