Socialdemokraterna försöker fortfarande anpassa verkligheten till ideologin
Lawen Redars integrationsutredning är lika delar gammal skåpmat och dåliga idéer.
Toppbild: TT
Den socialdemokratiska arbetsgrupp som har tagit sig an ”integrationsfrågor” och som ska bistå S i att utforma en ny politik inför partikongressen nästa år, kom i dagarna med ännu ett paket med förslag. Gruppen, som leds av riksdagsledamoten Lawen Redar, tog sig denna gång an åtgärder för att ”motverka segregation”. Tidigare förslag, från i november 2023, handlade om vikten av ett gemensamt språk – om betydelsen av att kunna svenska.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Redar-gruppens förslag innehåller mycket som är bra och mycket som är nytt, för att ta det med en klassisk svensk militär nedsabling: Det som är bra, är inte nytt. Och det som är nytt, är inte bra.
Bra, men inte ny, är markeringen om vikten av ett gemensamt språk, en gemensam identitet och gemensamma normer: ”Den samhälleliga gemenskapen formas när människor delar ett gemensamt språk, kulturella- och historiska referensramar samt grundläggande sociala konventioner.”
Denna insikt, eller snarare truism, har uttalats i den svenska debatten om invandringen sedan 1960-talets mitt, och än tydligare från 1990-talet och framåt, allt eftersom den officiella politiken om det mångkulturella samhället bankrutterade och detta blev tydligt för allt fler.
Under samma tid har Socialdemokraterna som makt- och regeringsparti både låtit bli att reagera på det återkommande förminskandet och förnekandet av svensk kultur och historia som svenska myndigheter ägnat sig åt, och själva dragit strån till den stacken.
Som till exempel Mona Sahlin 2002: ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.”
Eller Morgan Johansson som 2008 ansåg att kravet på kunskaper i svenska för medborgarskap var avsett att fungera som en ”magnet för främlingsfientliga väljare” och ”bedrövligt i sin utstuderade ömklighet”.
Eller Stockholms socialdemokratiska kultur- och stadsbyggnadsborgarråd Roger Mogert som 2017 ansåg att kraven på tysta bibliotek utan stök ofta var ”kryddade med en god portion främlingsfientlighet”.
Redar kan givetvis inte ansvara för de stolleprov, den okunnighet och den politiska illvilja som hennes partikamrater torgfört genom årtiondena. Men hon företräder likväl ett parti vars talespersoner ständigt förnekat vad som varit uppenbart för varje fördomsfri betraktare. Det talar knappast för att hennes politiska parti skulle vara bäst skickat att genomdriva de förslag som nu framförs, som är bra, men inte nya.
Och ser man till de förslag som är nya, men inte bra, förstärks bilden av en socialdemokrati som knappt förmår att tolka världen och än mindre att förändra den. Vad som i stället gäller är att anpassa världen till det egna tankesystemet.
Därför också målet om ”bättre balans i befolkningssammansättningen i de utsatta områdena” som bland annat ska åstadkommas med ”förtur i bostadskön till lägenheter i utsatta områden för människor med akademiska meriter”, samt ”sänkt inkomstkrav för inflyttning till hyresrätter utanför utsatta områden”, vilket ska regleras i lag.
Symptomatiskt är också förslaget om obligatorisk förskola för alla barn från treårsåldern för att befästa svenskan som landets gemensamma språk. Varför barn från det svenska majoritetssamhället, med familjer som varit svenskspråkiga sedan den första svenska bibelöversättningen 1541, ska tvingas gå i förskolan för att lära sig svenska, tillsammans med barn som inte har samma förutsättningar, förklarar inte Redar och hennes grupp. När dessutom de resurser som i så fall skulle läggas på barn som redan har svenska som modersmål, i stället kan användas för de barn som behöver svenskan som en nyckel in i vårt samhälle.
Det vi i stället får oss anvisat är en socialdemokratisk prokrustesbädd – som hos den beryktade rövaren i det antika Grekland vilken placerade tillfångatagna resande i en säng, och som, ifall de var för korta för den, anpassade dem genom att tänja ut deras ben, och ifall de var för långa för britsen, hugga av fötterna så att ”gästen” fick plats i den.
Det är blir lustigt att läsa Lawen Redar när hon hävdar att ”högern” i sin iver att kritisera S-förslagen försvarar ”existensen av parallellsamhällen”.
Ty den som fördömer kvacksalvaren för hans ormolja, för att den inte kommer att få bukt med patientens åkomma utan snarare leda till organkollaps, anser givetvis ändå att patienten behöver botas.
***
