Socialisten Anders Borg

Finanskrisens efterverkningar börjar ge sig till känna: en vilja till hårdare regleringar, en handelsprotektionism, och en övertro på regleringarnas meningsfullhet. Det som för bara några år sedan var förbehållet verklighetsfrämmande antiglobaliseringsaktivister och protektionistiska franska bönder är nuförtiden regeringarnas diskussionsagenda: Tobinskatt, reglering av bankernas verksamhet, förslag till kontracykliska kapitalbuffertar etc. Det senaste populistiska påhittet heter reglering av bonusar och är paradnummer i flera EU-länder.

Orsaken till det är naturligtvis den största finanskrisen som världen gick igenom på 50 år och tanken är att försöka förebygga en upprepning. Problemet såsom det är definierat i dag lyder: bankerna och andra kreditinstitutioner är »systemviktiga«, vilket gör att man inte kan låta dem falla. Och det i sin tur gör politikerna ovilliga att låta bankerna göra privata vinster medan förluster betalas med skattemedel. Med tanke på att enligt IMF:s beräkningar uppgår det totala stödet för det finansiella systemet i USA, Eurozonen och Storbritannien till ofattbara 6 132 miljarder euro (!) låter det sannerligen rimligt att försöka förebygga framtida utbetalningar av likadana summor.

Men trots att denna önskan är rimlig kvarstår många frågor som inte kommer att få ett lätt svar. Hur inför man Tobinskatt i Europa utan att inkludera USA eller andra länder där de är mycket mindre intresserade av den? Kan man begränsa bankirernas bonusar utan att göra samma begränsning för vd:ar för systemviktiga företag, entreprenörer eller fotbollsspelare? Hur höjer man kapitaltäckningsnivå utan att bankerna lockas ta ännu mer risk för att kompensera? Och var inte bonusar långt mindre relevanta för krisen än hopplöst inadekvata kapitaltäckningskrav? Med andra ord är huvudfrågan: Har vi ställt den rätta diagnosen?

Jag tror inte det. Problemet i tankegången är att man utgår från att varje systemviktig institution är så pass stor eller sammanvävd med andra att den måste räddas. Denna tankegång är en motorväg till helvetet. För ingen vinstsökande busi­ness bör existera utan en möjlighet till bankrutt. Varför det?

Det mest paradoxala beviset varför konkurser måste finnas är just Lehman. Det är nämligen troligt att utan dess fall skulle det aldrig varit möjligt att mobilisera de stora resurserna som krävdes för att stoppa den kris som hotade hela det finansiella systemet. Tesen är inte min men den är troligen sann. Med andra ord tror jag att det största misstaget inte var att låta Lehman falla. Om det finns ett misstag så var det att tillåta att ekonomin och finanssystemet blir så sårbara. Såsom Lord Turner, ordförande för brittiska motsvarigheten till Finansinspektionen, formulerar det: Om bankerna är för stora att falla, då är de – för stora.

Frågan är naturligtvis i grund och botten ideologisk. Neoklassiska högern brukar tro att marknaden, också den finansiella, fungerar rationellt och effektivt och att den hittar sitt ekvilibrium bara staten inte blandar sig i med regleringar såsom den gjorde. Keynesianska vänstern brukar vanligtvis hävda att informationsbrist, mänsklig irrationalitet och aktörernas förväntningar omöjliggör för marknaden att fungera rationellt, vilket berättigar statlig intervention, såsom det har hänt. Det finns naturligtvis lika många bevis och forskare på ena sidan som det finns på andra. Det är klart för mig. Det som är mindre klart är varför varje försök att bättra på sin popularitet gör [[Anders Borg]], Angela Merkel och Nicolas Sarkozy till goda socialister?